Fredag

Idag är det fredag.
Jag har åkt på en förkylning, men har varit ute och pratat iaf.

Och jag har märkt att varje gång jag är ute och pratar med vuxna, föräldrar och lärare mest.
Då är rektionen den samma, att nivån på föreläsningen var bra. NU handlar inte det här om att klappa mig själv på ryggen, utan på att jag tror att medvetenheten om HUR ungdomars tillvaro på nätet ser ut är vääääldigt låg bland större delen av de vuxna.

Då behöver amn en grundkurs, nån som kan från början förklara vad ett community är och hur man umgås. Man behöver inte en massa teknsisk mumbojumbo, för då sitter de bara där och känner sig dumma igen. Känner ännu mer att det här är inget för mig.
Och DET är inte bra.

Så ta det lungt när man ska prata, de felsta kan faktiskt bara läsa mail, läsa tidningen på nätet och kolla tipset.

Som en klok tänkare en gång sa: (ungefär så här...) För att lära ut något, måste jag först ta reda på var den jag ska lära befinner sig. Då kan jag gå dit och försöka förstå hennes syn på det jag vill berätta. OM jag bara utgår från mig själv, kan jag bara prata med folk som kan lika mycket som jag.

6 saker du inte visste om mig.

Jag har blivit tagen.
Det betyder att man ska skriva 6 saker ni inte vet om mig. Och sen ska man, om jag förstår uppmana andra att göra samma sak.
Jag hänger inte så mycket med andra bloggare av tidsbrist.
Men då kan man väl göra det till en allmän uppmaning.

Ni som läser detta.
Skriv en lista i er blogg och säg till mig i kommentaren att ni har gjort det.
Kan man göra så? Bryter jag nånsortskedja nu?

Ah well. Då kör vi.

6 saker ni inte visste om mig.

1. Jag är helt galen i choklad. Och kan utan vidare dra i mig en hel alladin ask om ingen stoppar mig. I fredags var jag på heldagsseminarium och då stod det stora skålar med choklad i foajen i en paus. Det var nära att det blev sockerchock och ett besök på akuten för mig. Men jag lyckades hejda mig.

2. Jag älskar att se på skräckisar. Gärna med stora monster eller muterade djur i olika former. Liksom Jan Svärdhagen(som var den som gjorde så jag skriver denna lista) är jag helt lost i sci-fi. Älsklingsfilmerna i mitt hem just nu är den kära Alienboxen som jag köpte förra året(som jag ännu inte sett allt mextramaterial på, skanda! Jag är en sån Alien-nörd att min telefon är Döpt till Weyland-Yutani. Det är namnet på företaget som skickar Ripley och de andra till Lv-422...men nu ska jag inte skriva om Alienfilmerna.) och Stalker av Tarkovskij, som jag nu lånat om från bibblan 3ggr. Kanske ska köpa mig ett eget ex.

3. Jag spelar 4 olika instrument. Vissa hjälpligt och andra nästan bra. Instrumenten är: Gitarr, piano, trummor och dragspel.

4. Jag har 800 cd skivor och 150 st cd singlar av varierande kvalité i min skivhylla som tar allt för stor plats.

5. Jag har varit med i 2 stycken brevfilmer på Bullen när jag gick i gymnasiet.

6. Jag hatar att städa och allt som har med det att göra. Min gradering när det gäller att städa och andra hushållssysslor är följande: 1. Diska tallrikar/2. Dammsuga/3. Putsa fönster/4. Diska bestick/ 5. Tvätta.

Annorlunda inställning

En lärare sa ungefär följande till mig efter en föreläsning:
"Alltså, man ska ju inte säga att det är bra om de mobbar varandra via nätet. Men det som vi har märkt är ju att allt finns kvar!
Vi har haft relativt lätt att lösa en del av problemen där de använts sig av internet. Eftersom ungdomarna är så öppna med vilka det är så har vi med hjälp av föräldrarna fått ut konversation från communitys. Sen är det ju inte så mycket att prata om. Det här har ni skrivit, det här har ni skickat till den utsatte. När man lägger fram "bevisen" så bleknar dom ganska fort och skäms och är mer angelägna om att förbättra situationen. Det finns inte nåt att försvara sig emot. Det är ju där svart på vitt."

Vad ska skolan göra?

Jag fick ett försynt samtal imorse.
Hoppas jag inte stör började det med.
Nej svarade jag, trots att jag just var i kast med att göra mig av med alla ton av DN som en prenumeration innebär.

Personen i luren fortsatte med att undra vad skolans ansvar börjar i e-mobbning. Och vad man som skola ska göra.

Det hade varit en massa skitsnack på PA(playahead) och på MSN. Eleverna kommer till skolan med utskrivna papper av konversationer och anklagar varandra hit och dit och visar utskrifterna för andra för att liksom få dom med sig på "sin sida".
Typ: Kolla vilket CP hon är, kolla vad hon har skrivit.

Även föräldrar hade dykt upp i skolan och varit arga över vad barnen skrivit till varandra. Och de barn som var de som skrev de elaka sakerna hade naturligtvis föräldrar som INTE alls brydde sig om vad som hände på hemmets dator som var placerad inne på barnens rum.

Så, vad ska vi göra?
Undrarde hon i luren.
Är det vi som ska ta det här?

Jag svarade ungefär såhär:
"Men om ni inte gör någonting. Vad kommer hända då?"
"Ja, det kommer att spåra ur." sa hon.
"Men då måste ni alltså göra någonting?"
"Ja, kanske, men vad är skolans ansvar?"
"Det står väl ingenstans att skolan har på sitt ansvar att ta tag i saker som händer på nätet på kvällarna. Men å andra sidan så påverkar ju det skolarbetet, det påverkar ju era lektioner och era raster."
"Jo, det är ju det. Det gör ju det."

Vad kan elevstödjarna göra?

Det är ett av de tema som ska ingå i den föreläsning/workshop/samtal som jag ska ha ikväll med ett 40tal ungdomar.
jag tycker det låter spännande. Just för att man tar avstamp i vad man kan göra åt det.

I alla intervjuer som jag gör så kommer alltid frågan: Vad ska man göra om man är utsatt?
Visst är det en bra och relevant fråga och om är utsatt så är det extremt bra att få tips om vad man kan göra.

Men jag tycker att man allt som oftast glömmer bort de andra. De som varken utsätter eller är utsättare.
Vad gör dom?
Vad vill dom?
och framförallt:
Vad SER dom?

I undersökningar så vill man alltid räkna fram hur många som är utsatta, och kanske ibland oxå hur många som utsätter.
Men man är nästan aldrig intresserad av hur många som ser mobbning och kränkningar.
Jag tycker att det annars är en ganska spännande fråga att få svar på. För på nåt sätt så förutsätter man bara att alla som inte är utsatta/utsättare automatiskt ser alla kränknigar som sker.
Jag tror inte att det är så. Jag tror att det är många som inte är medvetna. De kanske inte vill se. De kanske inte kan se, för att det inte är någon som har talat om för dom vad en kränkning innebär.

(Men det kan väl inte vara möjligt! Säger ni. Att det finns barn och ungdomar som inte vet vad en kränkning är.
JO!! Det är inte alls ovanligt att jag kommer till sammanhang där det börjas med att säga: Vi har ingen mobbning, alla får vara med, ingen är utanför osv osv. För att sedan efter timme komma på att det kanske inte är en dans på rosor för alla på skolan.
Och vad beror det på? Jo, att samma inställning finns hos lärare och skoledning. Vår skola är så fin, och om det är någon som tycker däremot så kanske det är bäst att den byter skola, eller så är det dens eget fel att de inte kan anpassa sig. Jag har MÅNGA gånger stött på detta)

Hur många vet egentligen vad som är skillnad på mobbning och konflikt. Hur många vet det?
Behöver man veta det?
JA!
Ju mer man vet om ett problem, desto mer benägen är man att göra nåt åt det.

Så jag tycker att man ska prata om vad man kan göra i största allmänhet för att få en bättre stämmning på nätet. Som det som jag varit inne på tidigare: Att man måste våga anmäla folk på community om det är någon som beter sig illa. INte förvänta sig att det är någon annan som ska göra det, eller att säkerhetsavdelningen ska upptäcka det och agera.
Man har ett peronligt ansvar!

Det är INTE den mobbades fel att den är utsatt. Det är heller inte dens ansvar att stoppa det.

Det tycker iaf jag.
Fram för bättre kunskap i vad folk märker och vad åskådarna kan göra.
Jag hoppas att det blir ett bra samtal om det ikväll. Och jag hoppas att kidsen kan ge mig en bättre bild av de ser på nätet.

Strävar man efter anonymitet?

Den anonyma mobbningen.

Det är så det brukar uppmålas i media när man talar om mobbning på nätet och via mobiler.

Men är det så?

Strävar man verkligen efter anonymitiet på nätet? Är det snarare inte tvärtom?

Man vill synas, man vill ha många besökare på sin sida, många läsare på sin blogg, många poäng på sin bild och på sitt krypin. Sen är det ju faktiskt så att man inte längre kan skicka anonyma sms.

Jag tycker mig se ett mönster som snarare är tvärtemot det anonyma.

Att vara anonym är inte önskvärt. Det är skräcken att vara anonym. Sen är det ju så att de stora communitysarna(hur stavar man det?) har inbakat i systemet att man får mer poäng om du lägger upp ett presentationskort på idg själv.

Att vara den som ingen vet vem man är, det är inte bra.

Om jag är den coola killen/tjejen på nätet så vill jag att folk ska vet att det är jag.

Eller?