Tjejer mer utsatta

BRÅ har sagt det. Såväl har andra. Och när man talar med unga själva så säger dom det också:

Tjejer blir mer utsatta för kränkningar på nätet.

Men blir tjejer mobbade mer på nätet?

Jag vet inte det.

Eftersom nätet som mobbningsarena påminner om skolan, så följer den samma mönster som där. Men det som är anmärkningsvärt är att så många tjejer blir just kränkta på nätet.

Vad är det som ligger bakom det undrar man.

Är det vårt översexualiserade samhälle som hela tiden målar upp tjejer som alltid villiga, lätta på foten och att det är ok att säga snuskiga saker till dom?

Eller är det så att det för nån generation sen gick snett i uppfostringen av männen, så att de tror att man kan ge skamliga förslag till höger och vänster åt unga tjejer som man aldrig har träffat?

Eller är det en blanding av de två, plus en faktor till: Nämligen den att vi uppfostrar våra barn att var trevliga. Vilket gör att många inte säger ifrån på skarpen när de får höra saker som de inte vill.

Nu vill jag verkligen poängtera att jag inte lägger skulden på de utsatta. Jag lägger skulden lite grann på de vuxna i ungas närhet som inte lär sig så pass mycket om ungas nätliv att de kan hantera sådana situationer.

Om någon, oavsett om du känner den eller inte, säger saker till dig på nätet som du inte gillar. Om den kommer med skamliga förslag, eller sexuella anspelningar.

Blockera.

Anmäl.

Säg ifrån.

Det är tydligen ingen annan än användarna själva på communitys som kan sätta standarden för vad som är okej och inte.

Vi måste bli bättre på att berätta för de unga vilka rättigheter, men även skyldigheter man har på nätet.

För vi ska i allt det här inte glömma, att enligt BRÅ, så är den vanligaste groomaren inte en gammal gubbe, utan en ung man på 25-30 år.

Det är folk som vet vad de sysslar med.

Är E-mobbning rätt ord?

När man pratar i skolor om mobbning på nätet och använder ordet E-mobbning så bygger man direkt in ett problem.

Folk tänker att det är nåt nytt vi pratar om. Att det är nåt annorlunda. Nåt som är väsensskilt från mobbningen på skolgården.

Är det den tankebanan vi vill leda in på?

Nej, säger jag.

Jag tycker att man ska konsekvent se E-mobbning som en del av "vanlig" mobbning och inte tvärtom.

Om en skola har en bra likabehandlingsplan, med ett väl inarbetat och fungerade antimobbningsarbete så ska man se över det befintliga arbetet och försöka få in nätet i sina redan befintliga rutiner.

Tycker jag.

Vad tycker du?

(jag vet att denna blogg har legat stilla ett tag. Men nu ska jag sätta igång igen. välkommen.)

Myspace goes lokalt

MySpace denna stora jätte på internet, ägda av de ännu mer mäktiga fox har nu satsat på att skaffa mindre mötesplatser.
Sitället för att ha hela världen så kan man komma in på en nationelsite.

Jag tror som jag skrivit tidigare att de gör rätt. Jag tror att det lokala valen på communitys kommer vara morgondagens melodi.
För hur roligt det än är att ha vänner i Santa Monica, så har du ändå mer att prata om med den som bor i samma område, stad eller land.

Tror även att de stora svenska siterna kan tjäna på att dela upp sig mer, att man kan vara medlem på den stora communityn, men på den finns den lilla. Kanske bara skolan, eller förorten eller vad det nu kan vara.
Men vi får väl se.

Sen var det ju en trevlig överraskning att värmen kom tillbaka lagom tills dess att man började jobba.

Jag blir så ledsen.

Det är nyheten idag i tidningarna om att en 32årig man har sökt kontakt med unga flickor över nätet för att ha sex med dom. Samtidigt som han är bärare av HIV-viruset.

Jag blir även arg för att det finns sådana JÄVLA IDIOTER!
Jag är emot våld i alla dess former, men jag känner mig jävligt sugen på att slåss när jag hör om honom.

Man märker även på detta att skyddet för unga på nätet är väldigt litet. Men jag tycker även att det är tydligt att unga fortfarande inte har riktig koll på att nätet och verkliga livet faktiskt hänger ihop. På riktigt.
Om man visste det bättre, om man hade det i sin beggreppsvärld så skulle sådana här saker inte hända så ofta som det faktiskt verkar göra.

Det handlar inte om att begränsa de ungas tillgång till nätet, men jag tror väldigt mycket det handlar om att på ett tydligt sätt koppla handlingar på nätet till handlingar i det verkliga livet.
En kort liten kurs u konsekvens analys kanske inte vore så dåligt....

Men då måste ju förstås de vuxna veta mer än vad det vet.
Faran med det stora pådraget kring liknande idioter som han idag är ju att skräcken inför nätet blir större hos de vuxna.
Och förtroendet för vuxna på nätet minskar hos de unga.

Män som beter sig som 32åringen är bland de lägst stående varelserna. De förtjänar ingen respekt och aktning från min sida.
Jag avskyr människor som utnyttjar barn. Hoppas hans straff blir kännbart och att han inser vilket svin han är.

Nu är det helg, men jag kan inte riktigt glädjas åt det.

Privat-Personligt-Offentligt-Hemligt

Idag när jag åkte till jobbet så slogs jag igen av ännu en stor klyfta som finns(ibland) mellan vuxna och ungdomar.
Och det är ju det där med om man ska prata i mobil på offentlig plats.

Jag är (oftast) en sån som ber att få ringa upp, om det inte är något extremt viktigt. JAg har ingen lust att berätta om mina eskapader bland främlingar.
Men det intällningen finns oftast inte bland ungdomar. De berättar gladeligen om glädjeämnen och om pinsamheter och om saker som jag absolut intre vill höra.

Men när jag satt där och fick höra en redogörelse för fyllan på en studentskiva, så slog det mig att detta går ju helt i linje med hur de lever sina digitala liv.
Allt till alla hela tiden.

Ju fler som får reda på saker om mig desto bättre.
Ju fler bilder på bilddagboken desto bättre.

Det som fick mig, och flickan som berättade om studentfyllan, att hajja till denna morgon var att det satt en kvinna mitt emot studentskan, som lutade sig fram mot henne när samtalet var över och sa:
-"Du kanske inte ska dricka så mycket nästa gång".

Studenten ryckte till och sa:
-"Vaddå, det har väl inte du med att göra."
Kvinnan: "Nej just det, men nu hade jag inget val. Tänk på det nästa gång du pratar om sånna här saker i tunnelbanan."

Jag satt med gapande mun, det gjorde även studentskan, hon blev även lite generad. Och det såg ut som att hon förstod att hennes privata samtal helt plötsligt var offentligt.

Och det var nog inte det hon hade tänkt sig.

__

Var på semester i nordafrika.

det var mycket trevligt. Men i det landet jag var så fanns det nästan ingen uppkoppling över huvudtaget.
Jag satt där och tänkte på alla problemen som finns på nätet, men även på alla de bra sakerna.

Det som vi bara tar för givet med den enkla kommunikationen finns inte där alls. Det finns ett statligt nät, men nästan inga ungdomar som har tillgång till det.

Vet inte riktigt vad jag skulle komma med detta, men jag hade iaf 2 veckor av total avsaknad av mobil och internet.
Det var spännande.

Detta är det som jag pratar om.

I aftonbladet idag så berättas om en kille som vill imponera på en tjej innan de ska på date.
Så han mailar en länk till sin hemsida där han har en massa "sexiga" bilder på sig själv.

Han tror ju givetvis att hon ska bli sjukt imponerad och tycka att han är värsta hunken. Men reaktionen bli lite annorlunda.
Hon mailar vidare länken som på ett par dagar sprids till flera tusen.


När man gör saker på nätet så måste man tänka sig för, eftersom spridningen kan gå fort och nå väldigt långt.

En del misstolkar mig och tror att jag vill begränsa folks rätt att skriva dagbok, blogg osv på nätet.
Det vill jag inte. Jag älskar bloggar och har flera stycken själv. Men det som jag med en dåres envishet upprepar är att många av barnen och ungdomarna(och då i viss fall vuxna med) inte har den blekfetaste aning om vart deras saker kan hamna.

Det är där som vi måste utbilda de vuxna så de kan förstå och lära barnen.

Jag ska nu ta en välbehövlig semester och är åter den 1:a juni.
Ses då.

Johanna skriver dagbok+ tankar om bilder

Johanna skriver dagbok på nätet. Hon är medlem på ett community.
Det är väldigt många på hennes skola som är med på det communityt.

Där på hennes sida så skriver hon av sig. Just nu är det väldigt jobbigt hemma, hennes föräldrar bråkar hela tiden och hon vet inte om de ska skiljas.
Det känns inte rätt att prata med kompisarna om det, och inte heller att gå och kancka på hos kuratorn i skolan.
Så då är det bättre att skriva där.
Hon låter dagboken vara tillgänglig för alla på communityt, varför ska man stänga den? Hon vill ju att så många som möjligt ska läsa....eller det är väl vad hon tänker.
Men hon tänker inte ritkigt på vilka som faktiskt läser den.

En dag i skolan så kommer en kille från hennes parallellklass fram, han har två kompisar som står lite längre bak.

"Jaha, så det är du som mår sä jävla dåligt." säger han med ett flin på läpparna.
"Va?" svarar Johanna.
"Jo men det står ju för fan i din dagbok. Du borde ge din morsa en smäll på käften."
Johanna känner tårarna värma bakom ögonen. Har DOM läst min dagbok.
"Du vet det är inte bra att må så där." fortsätter killen, alltjämt flinandes. "Du kan ju bli psykotisk. Gå till kuratorn!"
De andra killarna skrattar.
"Har ni läst min dagbok?" undrar Johanna och försöker att se till så att inte underläppen darrar.
"Såklart. Alla läser ju den! Man tror ju inte att du hade sånna puckoföräldrar. Och du verkar ju inte må sådär dåligt när man ser dig i skolan. Men det är kul att läsa."
Killarna drar vidare. Plötsligt känns det som alla tittar på henne, som att alla vet att hennes föräldrar bråkar och att hon ligger och gråter hela nättern och att hon är hemligt förälskad i Famid.
Hon känner sig helt naken.
Varför läser alla hennes dagbok.

Långsamt lägger hon in sina böcker i sitt skåp, går snabbt mot utgången. Undviker att se folk i ögonen. Det känns som att de kan se rakt in i henne.
Hon måste ut.
När dörrarna slängs upp börjar hon springa. Hon måste hem nu. Radera allt som hon skrivit i dagboken.
Kan hon någonsin gå tillbaka till skolan om alla läst det hon skrivit där?

----------------------------------------------------------------------------------------

Så där kan det vara på en skola.
Jag menar inte att man INTE ska skriva dagbok på nätet, att man inte ska dela med sig om hur man mår.
Men jag tycker man måste veta vad det är man gör. Vill man verkligen att alla ska läsa det man skriver.
Tänker man på det....vilka som läser alltså.
Jag vill inte förbjuda ungdomar att skriva dagböcker och liknande på nätet. Men jag tycker att det är vuxnas plikt att oxå förklara vad som kan hända.
Nä, just det. Många vuxna har ju ännu sämre koll på det är kidsen.


Var på en skola imorse, föreläste för 8:or och 9:or i två omgångar.
Pratade om bilder på nätet. Att innan man lägger ut en bild så ska man fråga sig själv: Vem vill jag visa bilden för.
JAG: "Men om vi tänker så här då. Vill ni att jag ska kunna se bilden?"
Kidsen: "Nej."
JAG: "Vill ni att era lärare ska se den här bilden? "
Kidsen: "Nej."
JAG: "Vill ni att era föräldrar ska se bilden?"
Kidsen: "Nej."
JAG: Okej, då vet vi det, nu har vi något att förhålla oss till. Ni vill inte att jag ska kunna se den, inte era föräldrar, inte lärarna...bra...hur ska vi då göra för att vi ska ordna det. Ja just det, en fråga till: Vill ni att alla på PA(playahead) ska kunna se den?"
Kidsen: "Jaaaaaa!"
JAG: Jaha, så det vill ni. Alla på PA ska kunna se den. Men jag är ju medlem på PA, alltså kommer jag se den. Och era lärare kanske är medlemar där oxå. Hur ska ni kunna göra då? Det blir ju jätte jobbigt. Tänk på: Vilka vill jag visa den för? Se då till att det bara är dom som kan se den. Annars så kan ju kanske jag, lärarna och era föräldrar se den."

Long time

Hej igen,
det var ett tag sedan nu. Det beror lite på lathet och på att jag jobbat oerhört mycket.
Men nu är jag tillbaka.

Fick en intressant disskusion på en kväll med en massa föräldrar för ett tag sedan.
Det var nämligen en pappa som räckte upp handen och sa ungefär så här:
"Men vi har ju mer ansvar i det här än vad vi kanske tror."
"Vad menar du?" undrade jag.
"Jo men det är ju vi som köper grejjerna till barnen. Jag köpte förra veckan en ny mobil till Kristian, min äldsta. Och det var ju det senaste på den. Allt liksom. Men jag fattar ju inget av det där. Jag menar, här ger jag honom en massa saker, men vet inte riktigt vad det är jag ger. Samma sak när vi, efter barnens tjat, skaffade bredband, webbkamera. Jag fattar inget av det. Så då kanske det är lite mitt ansvar oxå. Vi kan inte bara skylla på barnen. Vi är ju med på det."

Tyckte ändå att det var en spännande disskusion som följde efter det. Om hur mycket föräldrar ska ta ansvar för det som man ger sitt barn. Ska man vara mer påläst om datorer och mobiler, eller är det skitsamma?

Jag tycker nog att föräldrarna ska vakna lite i sin slummer. Kolla upp vad det är som händer.

Sen en tanke om mobiler, eller hur man gör med barnens abonnemang. Och nu pratar jag om BARN.
Är det bra att ett barn har en egen mobil med eget abonnemang? Att man kan ringa obegränsat, beställa saker obegränsat via sms?
Jag menar man ger väl barnen vecko/månadspeng. Inte ett kontokort med obegränsad kredit?
Att lära sig hantera pengar och ansvar är väl att hantera en begränsad resurs.

Eller jag vet inte...bara en tanke.