E-mobbning

Tjejer mer utsatta

2009-01-20T23:28:00.000-08:00

BRÅ har sagt det. Såväl har andra. Och när man talar med unga själva så säger dom det också:

Tjejer blir mer utsatta för kränkningar på nätet.

Men blir tjejer mobbade mer på nätet?

Jag vet inte det.

Eftersom nätet som mobbningsarena påminner om skolan, så följer den samma mönster som där. Men det som är anmärkningsvärt är att så många tjejer blir just kränkta på nätet.

Vad är det som ligger bakom det undrar man.

Är det vårt översexualiserade samhälle som hela tiden målar upp tjejer som alltid villiga, lätta på foten och att det är ok att säga snuskiga saker till dom?

Eller är det så att det för nån generation sen gick snett i uppfostringen av männen, så att de tror att man kan ge skamliga förslag till höger och vänster åt unga tjejer som man aldrig har träffat?

Eller är det en blanding av de två, plus en faktor till: Nämligen den att vi uppfostrar våra barn att var trevliga. Vilket gör att många inte säger ifrån på skarpen när de får höra saker som de inte vill.

Nu vill jag verkligen poängtera att jag inte lägger skulden på de utsatta. Jag lägger skulden lite grann på de vuxna i ungas närhet som inte lär sig så pass mycket om ungas nätliv att de kan hantera sådana situationer.

Om någon, oavsett om du känner den eller inte, säger saker till dig på nätet som du inte gillar. Om den kommer med skamliga förslag, eller sexuella anspelningar.

Blockera.

Anmäl.

Säg ifrån.

Det är tydligen ingen annan än användarna själva på communitys som kan sätta standarden för vad som är okej och inte.

Vi måste bli bättre på att berätta för de unga vilka rättigheter, men även skyldigheter man har på nätet.

För vi ska i allt det här inte glömma, att enligt BRÅ, så är den vanligaste groomaren inte en gammal gubbe, utan en ung man på 25-30 år.

Det är folk som vet vad de sysslar med.

Är E-mobbning rätt ord?

2009-01-20T06:29:00.000-08:00

När man pratar i skolor om mobbning på nätet och använder ordet E-mobbning så bygger man direkt in ett problem.

Folk tänker att det är nåt nytt vi pratar om. Att det är nåt annorlunda. Nåt som är väsensskilt från mobbningen på skolgården.

Är det den tankebanan vi vill leda in på?

Nej, säger jag.

Jag tycker att man ska konsekvent se E-mobbning som en del av "vanlig" mobbning och inte tvärtom.

Om en skola har en bra likabehandlingsplan, med ett väl inarbetat och fungerade antimobbningsarbete så ska man se över det befintliga arbetet och försöka få in nätet i sina redan befintliga rutiner.

Tycker jag.

Vad tycker du?

(jag vet att denna blogg har legat stilla ett tag. Men nu ska jag sätta igång igen. välkommen.)

Myspace goes lokalt

2007-08-07T06:01:00.000-07:00

MySpace denna stora jätte på internet, ägda av de ännu mer mäktiga fox har nu satsat på att skaffa mindre mötesplatser.
Sitället för att ha hela världen så kan man komma in på en nationelsite.

Jag tror som jag skrivit tidigare att de gör rätt. Jag tror att det lokala valen på communitys kommer vara morgondagens melodi.
För hur roligt det än är att ha vänner i Santa Monica, så har du ändå mer att prata om med den som bor i samma område, stad eller land.

Tror även att de stora svenska siterna kan tjäna på att dela upp sig mer, att man kan vara medlem på den stora communityn, men på den finns den lilla. Kanske bara skolan, eller förorten eller vad det nu kan vara.
Men vi får väl se.

Sen var det ju en trevlig överraskning att värmen kom tillbaka lagom tills dess att man började jobba.

Jag blir så ledsen.

2007-06-08T04:12:00.001-07:00

Det är nyheten idag i tidningarna om att en 32årig man har sökt kontakt med unga flickor över nätet för att ha sex med dom. Samtidigt som han är bärare av HIV-viruset.

Jag blir även arg för att det finns sådana JÄVLA IDIOTER!
Jag är emot våld i alla dess former, men jag känner mig jävligt sugen på att slåss när jag hör om honom.

Man märker även på detta att skyddet för unga på nätet är väldigt litet. Men jag tycker även att det är tydligt att unga fortfarande inte har riktig koll på att nätet och verkliga livet faktiskt hänger ihop. På riktigt.
Om man visste det bättre, om man hade det i sin beggreppsvärld så skulle sådana här saker inte hända så ofta som det faktiskt verkar göra.

Det handlar inte om att begränsa de ungas tillgång till nätet, men jag tror väldigt mycket det handlar om att på ett tydligt sätt koppla handlingar på nätet till handlingar i det verkliga livet.
En kort liten kurs u konsekvens analys kanske inte vore så dåligt....

Men då måste ju förstås de vuxna veta mer än vad det vet.
Faran med det stora pådraget kring liknande idioter som han idag är ju att skräcken inför nätet blir större hos de vuxna.
Och förtroendet för vuxna på nätet minskar hos de unga.

Män som beter sig som 32åringen är bland de lägst stående varelserna. De förtjänar ingen respekt och aktning från min sida.
Jag avskyr människor som utnyttjar barn. Hoppas hans straff blir kännbart och att han inser vilket svin han är.

Nu är det helg, men jag kan inte riktigt glädjas åt det.

Privat-Personligt-Offentligt-Hemligt

2007-06-04T23:56:00.000-07:00

Idag när jag åkte till jobbet så slogs jag igen av ännu en stor klyfta som finns(ibland) mellan vuxna och ungdomar.
Och det är ju det där med om man ska prata i mobil på offentlig plats.

Jag är (oftast) en sån som ber att få ringa upp, om det inte är något extremt viktigt. JAg har ingen lust att berätta om mina eskapader bland främlingar.
Men det intällningen finns oftast inte bland ungdomar. De berättar gladeligen om glädjeämnen och om pinsamheter och om saker som jag absolut intre vill höra.

Men när jag satt där och fick höra en redogörelse för fyllan på en studentskiva, så slog det mig att detta går ju helt i linje med hur de lever sina digitala liv.
Allt till alla hela tiden.

Ju fler som får reda på saker om mig desto bättre.
Ju fler bilder på bilddagboken desto bättre.

Det som fick mig, och flickan som berättade om studentfyllan, att hajja till denna morgon var att det satt en kvinna mitt emot studentskan, som lutade sig fram mot henne när samtalet var över och sa:
-"Du kanske inte ska dricka så mycket nästa gång".

Studenten ryckte till och sa:
-"Vaddå, det har väl inte du med att göra."
Kvinnan: "Nej just det, men nu hade jag inget val. Tänk på det nästa gång du pratar om sånna här saker i tunnelbanan."

Jag satt med gapande mun, det gjorde även studentskan, hon blev även lite generad. Och det såg ut som att hon förstod att hennes privata samtal helt plötsligt var offentligt.

Och det var nog inte det hon hade tänkt sig.

__

2007-06-04T03:46:00.000-07:00

Var på semester i nordafrika.

det var mycket trevligt. Men i det landet jag var så fanns det nästan ingen uppkoppling över huvudtaget.
Jag satt där och tänkte på alla problemen som finns på nätet, men även på alla de bra sakerna.

Det som vi bara tar för givet med den enkla kommunikationen finns inte där alls. Det finns ett statligt nät, men nästan inga ungdomar som har tillgång till det.

Vet inte riktigt vad jag skulle komma med detta, men jag hade iaf 2 veckor av total avsaknad av mobil och internet.
Det var spännande.

Detta är det som jag pratar om.

2007-05-14T04:43:00.000-07:00

I aftonbladet idag så berättas om en kille som vill imponera på en tjej innan de ska på date.
Så han mailar en länk till sin hemsida där han har en massa "sexiga" bilder på sig själv.

Han tror ju givetvis att hon ska bli sjukt imponerad och tycka att han är värsta hunken. Men reaktionen bli lite annorlunda.
Hon mailar vidare länken som på ett par dagar sprids till flera tusen.

När man gör saker på nätet så måste man tänka sig för, eftersom spridningen kan gå fort och nå väldigt långt.

En del misstolkar mig och tror att jag vill begränsa folks rätt att skriva dagbok, blogg osv på nätet.
Det vill jag inte. Jag älskar bloggar och har flera stycken själv. Men det som jag med en dåres envishet upprepar är att många av barnen och ungdomarna(och då i viss fall vuxna med) inte har den blekfetaste aning om vart deras saker kan hamna.

Det är där som vi måste utbilda de vuxna så de kan förstå och lära barnen.

Jag ska nu ta en välbehövlig semester och är åter den 1:a juni.
Ses då.

Johanna skriver dagbok+ tankar om bilder

2007-05-10T03:27:00.000-07:00

Johanna skriver dagbok på nätet. Hon är medlem på ett community.
Det är väldigt många på hennes skola som är med på det communityt.

Där på hennes sida så skriver hon av sig. Just nu är det väldigt jobbigt hemma, hennes föräldrar bråkar hela tiden och hon vet inte om de ska skiljas.
Det känns inte rätt att prata med kompisarna om det, och inte heller att gå och kancka på hos kuratorn i skolan.
Så då är det bättre att skriva där.
Hon låter dagboken vara tillgänglig för alla på communityt, varför ska man stänga den? Hon vill ju att så många som möjligt ska läsa....eller det är väl vad hon tänker.
Men hon tänker inte ritkigt på vilka som faktiskt läser den.

En dag i skolan så kommer en kille från hennes parallellklass fram, han har två kompisar som står lite längre bak.

"Jaha, så det är du som mår sä jävla dåligt." säger han med ett flin på läpparna.
"Va?" svarar Johanna.
"Jo men det står ju för fan i din dagbok. Du borde ge din morsa en smäll på käften."
Johanna känner tårarna värma bakom ögonen. Har DOM läst min dagbok.
"Du vet det är inte bra att må så där." fortsätter killen, alltjämt flinandes. "Du kan ju bli psykotisk. Gå till kuratorn!"
De andra killarna skrattar.
"Har ni läst min dagbok?" undrar Johanna och försöker att se till så att inte underläppen darrar.
"Såklart. Alla läser ju den! Man tror ju inte att du hade sånna puckoföräldrar. Och du verkar ju inte må sådär dåligt när man ser dig i skolan. Men det är kul att läsa."
Killarna drar vidare. Plötsligt känns det som alla tittar på henne, som att alla vet att hennes föräldrar bråkar och att hon ligger och gråter hela nättern och att hon är hemligt förälskad i Famid.
Hon känner sig helt naken.
Varför läser alla hennes dagbok.

Långsamt lägger hon in sina böcker i sitt skåp, går snabbt mot utgången. Undviker att se folk i ögonen. Det känns som att de kan se rakt in i henne.
Hon måste ut.
När dörrarna slängs upp börjar hon springa. Hon måste hem nu. Radera allt som hon skrivit i dagboken.
Kan hon någonsin gå tillbaka till skolan om alla läst det hon skrivit där?

----------------------------------------------------------------------------------------

Så där kan det vara på en skola.
Jag menar inte att man INTE ska skriva dagbok på nätet, att man inte ska dela med sig om hur man mår.
Men jag tycker man måste veta vad det är man gör. Vill man verkligen att alla ska läsa det man skriver.
Tänker man på det....vilka som läser alltså.
Jag vill inte förbjuda ungdomar att skriva dagböcker och liknande på nätet. Men jag tycker att det är vuxnas plikt att oxå förklara vad som kan hända.
Nä, just det. Många vuxna har ju ännu sämre koll på det är kidsen.

Var på en skola imorse, föreläste för 8:or och 9:or i två omgångar.
Pratade om bilder på nätet. Att innan man lägger ut en bild så ska man fråga sig själv: Vem vill jag visa bilden för.
JAG: "Men om vi tänker så här då. Vill ni att jag ska kunna se bilden?"
Kidsen: "Nej."
JAG: "Vill ni att era lärare ska se den här bilden? "
Kidsen: "Nej."
JAG: "Vill ni att era föräldrar ska se bilden?"
Kidsen: "Nej."
JAG: Okej, då vet vi det, nu har vi något att förhålla oss till. Ni vill inte att jag ska kunna se den, inte era föräldrar, inte lärarna...bra...hur ska vi då göra för att vi ska ordna det. Ja just det, en fråga till: Vill ni att alla på PA(playahead) ska kunna se den?"
Kidsen: "Jaaaaaa!"
JAG: Jaha, så det vill ni. Alla på PA ska kunna se den. Men jag är ju medlem på PA, alltså kommer jag se den. Och era lärare kanske är medlemar där oxå. Hur ska ni kunna göra då? Det blir ju jätte jobbigt. Tänk på: Vilka vill jag visa den för? Se då till att det bara är dom som kan se den. Annars så kan ju kanske jag, lärarna och era föräldrar se den."

Long time

2007-05-03T01:40:00.000-07:00

Hej igen,
det var ett tag sedan nu. Det beror lite på lathet och på att jag jobbat oerhört mycket.
Men nu är jag tillbaka.

Fick en intressant disskusion på en kväll med en massa föräldrar för ett tag sedan.
Det var nämligen en pappa som räckte upp handen och sa ungefär så här:
"Men vi har ju mer ansvar i det här än vad vi kanske tror."
"Vad menar du?" undrade jag.
"Jo men det är ju vi som köper grejjerna till barnen. Jag köpte förra veckan en ny mobil till Kristian, min äldsta. Och det var ju det senaste på den. Allt liksom. Men jag fattar ju inget av det där. Jag menar, här ger jag honom en massa saker, men vet inte riktigt vad det är jag ger. Samma sak när vi, efter barnens tjat, skaffade bredband, webbkamera. Jag fattar inget av det. Så då kanske det är lite mitt ansvar oxå. Vi kan inte bara skylla på barnen. Vi är ju med på det."

Tyckte ändå att det var en spännande disskusion som följde efter det. Om hur mycket föräldrar ska ta ansvar för det som man ger sitt barn. Ska man vara mer påläst om datorer och mobiler, eller är det skitsamma?

Jag tycker nog att föräldrarna ska vakna lite i sin slummer. Kolla upp vad det är som händer.

Sen en tanke om mobiler, eller hur man gör med barnens abonnemang. Och nu pratar jag om BARN.
Är det bra att ett barn har en egen mobil med eget abonnemang? Att man kan ringa obegränsat, beställa saker obegränsat via sms?
Jag menar man ger väl barnen vecko/månadspeng. Inte ett kontokort med obegränsad kredit?
Att lära sig hantera pengar och ansvar är väl att hantera en begränsad resurs.

Eller jag vet inte...bara en tanke.

Fredag

2007-03-30T03:25:00.000-07:00

Idag är det fredag.
Jag har åkt på en förkylning, men har varit ute och pratat iaf.

Och jag har märkt att varje gång jag är ute och pratar med vuxna, föräldrar och lärare mest.
Då är rektionen den samma, att nivån på föreläsningen var bra. NU handlar inte det här om att klappa mig själv på ryggen, utan på att jag tror att medvetenheten om HUR ungdomars tillvaro på nätet ser ut är vääääldigt låg bland större delen av de vuxna.

Då behöver amn en grundkurs, nån som kan från början förklara vad ett community är och hur man umgås. Man behöver inte en massa teknsisk mumbojumbo, för då sitter de bara där och känner sig dumma igen. Känner ännu mer att det här är inget för mig.
Och DET är inte bra.

Så ta det lungt när man ska prata, de felsta kan faktiskt bara läsa mail, läsa tidningen på nätet och kolla tipset.

Som en klok tänkare en gång sa: (ungefär så här...) För att lära ut något, måste jag först ta reda på var den jag ska lära befinner sig. Då kan jag gå dit och försöka förstå hennes syn på det jag vill berätta. OM jag bara utgår från mig själv, kan jag bara prata med folk som kan lika mycket som jag.

6 saker du inte visste om mig.

2007-03-19T07:48:00.000-07:00

Jag har blivit tagen.
Det betyder att man ska skriva 6 saker ni inte vet om mig. Och sen ska man, om jag förstår uppmana andra att göra samma sak.
Jag hänger inte så mycket med andra bloggare av tidsbrist.
Men då kan man väl göra det till en allmän uppmaning.

Ni som läser detta.
Skriv en lista i er blogg och säg till mig i kommentaren att ni har gjort det.
Kan man göra så? Bryter jag nånsortskedja nu?

Ah well. Då kör vi.

6 saker ni inte visste om mig.

1. Jag är helt galen i choklad. Och kan utan vidare dra i mig en hel alladin ask om ingen stoppar mig. I fredags var jag på heldagsseminarium och då stod det stora skålar med choklad i foajen i en paus. Det var nära att det blev sockerchock och ett besök på akuten för mig. Men jag lyckades hejda mig.

2. Jag älskar att se på skräckisar. Gärna med stora monster eller muterade djur i olika former. Liksom Jan Svärdhagen(som var den som gjorde så jag skriver denna lista) är jag helt lost i sci-fi. Älsklingsfilmerna i mitt hem just nu är den kära Alienboxen som jag köpte förra året(som jag ännu inte sett allt mextramaterial på, skanda! Jag är en sån Alien-nörd att min telefon är Döpt till Weyland-Yutani. Det är namnet på företaget som skickar Ripley och de andra till Lv-422...men nu ska jag inte skriva om Alienfilmerna.) och Stalker av Tarkovskij, som jag nu lånat om från bibblan 3ggr. Kanske ska köpa mig ett eget ex.

3. Jag spelar 4 olika instrument. Vissa hjälpligt och andra nästan bra. Instrumenten är: Gitarr, piano, trummor och dragspel.

4. Jag har 800 cd skivor och 150 st cd singlar av varierande kvalité i min skivhylla som tar allt för stor plats.

5. Jag har varit med i 2 stycken brevfilmer på Bullen när jag gick i gymnasiet.

6. Jag hatar att städa och allt som har med det att göra. Min gradering när det gäller att städa och andra hushållssysslor är följande: 1. Diska tallrikar/2. Dammsuga/3. Putsa fönster/4. Diska bestick/ 5. Tvätta.

Annorlunda inställning

2007-03-14T03:28:00.000-07:00

En lärare sa ungefär följande till mig efter en föreläsning:
"Alltså, man ska ju inte säga att det är bra om de mobbar varandra via nätet. Men det som vi har märkt är ju att allt finns kvar!
Vi har haft relativt lätt att lösa en del av problemen där de använts sig av internet. Eftersom ungdomarna är så öppna med vilka det är så har vi med hjälp av föräldrarna fått ut konversation från communitys. Sen är det ju inte så mycket att prata om. Det här har ni skrivit, det här har ni skickat till den utsatte. När man lägger fram "bevisen" så bleknar dom ganska fort och skäms och är mer angelägna om att förbättra situationen. Det finns inte nåt att försvara sig emot. Det är ju där svart på vitt."

Vad ska skolan göra?

2007-03-06T02:28:00.000-08:00

Jag fick ett försynt samtal imorse.
Hoppas jag inte stör började det med.
Nej svarade jag, trots att jag just var i kast med att göra mig av med alla ton av DN som en prenumeration innebär.

Personen i luren fortsatte med att undra vad skolans ansvar börjar i e-mobbning. Och vad man som skola ska göra.

Det hade varit en massa skitsnack på PA(playahead) och på MSN. Eleverna kommer till skolan med utskrivna papper av konversationer och anklagar varandra hit och dit och visar utskrifterna för andra för att liksom få dom med sig på "sin sida".
Typ: Kolla vilket CP hon är, kolla vad hon har skrivit.

Även föräldrar hade dykt upp i skolan och varit arga över vad barnen skrivit till varandra. Och de barn som var de som skrev de elaka sakerna hade naturligtvis föräldrar som INTE alls brydde sig om vad som hände på hemmets dator som var placerad inne på barnens rum.

Så, vad ska vi göra?
Undrarde hon i luren.
Är det vi som ska ta det här?

Jag svarade ungefär såhär:
"Men om ni inte gör någonting. Vad kommer hända då?"
"Ja, det kommer att spåra ur." sa hon.
"Men då måste ni alltså göra någonting?"
"Ja, kanske, men vad är skolans ansvar?"
"Det står väl ingenstans att skolan har på sitt ansvar att ta tag i saker som händer på nätet på kvällarna. Men å andra sidan så påverkar ju det skolarbetet, det påverkar ju era lektioner och era raster."
"Jo, det är ju det. Det gör ju det."

Vad kan elevstödjarna göra?

2007-03-05T03:45:00.000-08:00

Det är ett av de tema som ska ingå i den föreläsning/workshop/samtal som jag ska ha ikväll med ett 40tal ungdomar.
jag tycker det låter spännande. Just för att man tar avstamp i vad man kan göra åt det.

I alla intervjuer som jag gör så kommer alltid frågan: Vad ska man göra om man är utsatt?
Visst är det en bra och relevant fråga och om är utsatt så är det extremt bra att få tips om vad man kan göra.

Men jag tycker att man allt som oftast glömmer bort de andra. De som varken utsätter eller är utsättare.
Vad gör dom?
Vad vill dom?
och framförallt:
Vad SER dom?

I undersökningar så vill man alltid räkna fram hur många som är utsatta, och kanske ibland oxå hur många som utsätter.
Men man är nästan aldrig intresserad av hur många som ser mobbning och kränkningar.
Jag tycker att det annars är en ganska spännande fråga att få svar på. För på nåt sätt så förutsätter man bara att alla som inte är utsatta/utsättare automatiskt ser alla kränknigar som sker.
Jag tror inte att det är så. Jag tror att det är många som inte är medvetna. De kanske inte vill se. De kanske inte kan se, för att det inte är någon som har talat om för dom vad en kränkning innebär.

(Men det kan väl inte vara möjligt! Säger ni. Att det finns barn och ungdomar som inte vet vad en kränkning är.
JO!! Det är inte alls ovanligt att jag kommer till sammanhang där det börjas med att säga: Vi har ingen mobbning, alla får vara med, ingen är utanför osv osv. För att sedan efter timme komma på att det kanske inte är en dans på rosor för alla på skolan.
Och vad beror det på? Jo, att samma inställning finns hos lärare och skoledning. Vår skola är så fin, och om det är någon som tycker däremot så kanske det är bäst att den byter skola, eller så är det dens eget fel att de inte kan anpassa sig. Jag har MÅNGA gånger stött på detta)

Hur många vet egentligen vad som är skillnad på mobbning och konflikt. Hur många vet det?
Behöver man veta det?
JA!
Ju mer man vet om ett problem, desto mer benägen är man att göra nåt åt det.

Så jag tycker att man ska prata om vad man kan göra i största allmänhet för att få en bättre stämmning på nätet. Som det som jag varit inne på tidigare: Att man måste våga anmäla folk på community om det är någon som beter sig illa. INte förvänta sig att det är någon annan som ska göra det, eller att säkerhetsavdelningen ska upptäcka det och agera.
Man har ett peronligt ansvar!

Det är INTE den mobbades fel att den är utsatt. Det är heller inte dens ansvar att stoppa det.

Det tycker iaf jag.
Fram för bättre kunskap i vad folk märker och vad åskådarna kan göra.
Jag hoppas att det blir ett bra samtal om det ikväll. Och jag hoppas att kidsen kan ge mig en bättre bild av de ser på nätet.

Strävar man efter anonymitet?

2007-03-01T06:14:00.000-08:00

Den anonyma mobbningen.

Det är så det brukar uppmålas i media när man talar om mobbning på nätet och via mobiler.

Men är det så?

Strävar man verkligen efter anonymitiet på nätet? Är det snarare inte tvärtom?

Man vill synas, man vill ha många besökare på sin sida, många läsare på sin blogg, många poäng på sin bild och på sitt krypin. Sen är det ju faktiskt så att man inte längre kan skicka anonyma sms.

Jag tycker mig se ett mönster som snarare är tvärtemot det anonyma.

Att vara anonym är inte önskvärt. Det är skräcken att vara anonym. Sen är det ju så att de stora communitysarna(hur stavar man det?) har inbakat i systemet att man får mer poäng om du lägger upp ett presentationskort på idg själv.

Att vara den som ingen vet vem man är, det är inte bra.

Om jag är den coola killen/tjejen på nätet så vill jag att folk ska vet att det är jag.

Eller?

Skolans beredskap är inte god. Men ska den vara det?

2007-02-28T02:47:00.000-08:00

Men bestämmd röst så reste sig en lärare ur sin stol på en av mina föreläsningar.
"Jag tänker inte lyssna mer nu" sa han.
Då ska tilläggas att jag pratade om de vanligaste formerna av E-mobbning och vilka verktyg och arenor som det handlar om. Jag hade inte sagt ett enda ord om vem som bär ansvaret, eller vad jag tycker att skolan och de som jobbar nära ungdomar ska göra.

Men i alla fall.
Han reste sig och skulle inte lyssna mer.
"Okej, men varför då?" undrade jag.
"För att det här är inte vår uppgift. Det här är föräldrarna som ska ta tag i. De måste ju frö fan hålla koll på va deras barn gör på internet."

Sedan lämnade han rummet.
JAg stod kvar med halvöppen mun. Sen vände jag mig mot resten av kollegiet som satt kvar. Och frågade helt enkelt vad dom tyckte.

Det blev en intressant disskussion om var ansvaret ligger.
I princip alla sa att de visste för lite om nätet och vad ungdomarna gör där. Alla hade varit med om att en situation från nätet gett avtryck i skolan(ex bråk, grupperingar, rykten), men inte nog med det. De flesta hade oxå vart med om det mottsatta(särskilt de som själva var föräldrar), att någonting som började i skolan, ett bråk, missförstånd osv hade fortsatt på nätet och eskalerat för att sedan spåra ur i skolan.
Sedan så vänder disskussionen ett tag och talar om hur dåliga föräldrarna är på att se efter sina barn.
"Visst kan det vara så" sa jag " Men hur ska ni här i skolan tänka på saker som händer, har hänt på nätet? Ska ni ta er hand ifrån alla saker som inte har börjat i skolan?"

Tystnade la sig i rummet.

Polisen eller inte polisen| Säga ifrån eller inte säga ifrån.

2007-02-27T05:25:00.000-08:00

En kammaråklagare har skrivit ett litet brev och satt fingret på nåt.

Det är ju så att om man ska kunna lämna ut IP adresser så ska ju det föreligga misstanke om brott som ska resultera i minst 6 månader fängelse.
Det är väldigt sällan det gör det när det gäller mobbning och kränkningar på nätet.

Kammaråklagaren skriver att det borde ske en lagändring. Att polisen ska kunna ta reda på IP även om det inte föreligger misstanke om brott som ska resultera i minst 6 månaders fängelse.

För faktum är att det kanske ALDRIG gör det. Men vad ska man göra då. Fick ett mail från en tjej som blir trakasserad på ett flertal av de communitys som hon hänger på.
Men det är inte av en separat användare, utan det är nån som hela tiden startar nya användare för att trakassera henne.
De kan starta ett nytt konto, mailbomba henne, skriva ner hennes GB(GästBok) med hemska saker, skriva skit om henne i forum och på klotterplank.
Hon blockerar genast användaren, men vips så finns där en ny.
Hon kommer inte undan. Hennes enda möjlighet nu var att avsluta sina konton och inte vara där. Men är det rätt?
Om vi bara för en kort sekund flyttar denna händlse till skolan(dvs förövare-offer) så är det ju helt plötsligt så att det är den utsatte som måste flytta! Så ska det väl inte vara?

Vore det inte bra om man där kunde kolla upp IP på den/dom som hela tiden skapar nya användare och trakasserar denna tjej?

Men jag vet, det är en svår debatt och det är en tunn gräns när man tänker på den personliga integriteten.

När människor vänder sig till och vill ha hjälp med problemen de har råkat ut för på nätet, så frågar nästan alla om jag tycker att de ska polisanmäla.
Chansen för att polisen ska kunna göra något är ju minimal, men om folk inte anmäler, så finns ju inte brotten i statistiken. Och finns dom inte i statistiken så kommer ingen i lagrådet att lyssna på den käre kammaråklagaren.

JAg tycker vi måste bli bättre på att säga ifrån. ÄVEN på nätet.
För två veckor sedan satt jag i intervjuer med en massa ungdomar i åkrs 9 och årks 3(gymn). Sammanlag pratade jag med ca 30 stycken. Och INEGn av dem sa att desäger ifrån på nätet om nån säger taskiga saker till dom. Men över häften (17st) sa att de skulle sagt ifrån om samma sak hände IRL.
Så varför denna slapphet?
På frågan om vem som ska ta ansvar för mobbning på nätet så svarade här alla igen samma sak.
Och va de sa var att Communityn, eller siten man är på bär ansvaret.
Jag säger att det nästan är tvärtom. Det är som som befolkar communityn som ansvarar för att säga ifrån.
Vi behöver lära barnen/ungdomarna att det är viktigt att reagera även på nätet.

Veckans tanke från mig är:
Undra hur många som gör sig skyldiga till brott mot PUL på en site som tex bubblare.se?

Safer Internet Day

2007-02-06T02:47:00.000-08:00

Idag borde jag skriva en massa.
Men dagen till ära så är jag helt fullbokad och hetsar från sak till sak. Men han med en lite paus vid en dator för att posta följande.

Vi ses.

Den 6:e februari är det Safer Internet Day.
Idag lanserar bla Medierådet, friends och TeliaSonera en guide för ett säkrare mobilanvändande bland barn och ungdomar.
Guiden heter ”Tips till vuxna om barn/unga och mobiltelefoner”. Guiden finns att läsa i sin helhet på medierådets hemsida
Några kortfattade tips kan du få redan här:

1. Tänk på att mobiltelefonen också är en dator
2. Kom överens om hur mobiltelefonen ska användas
3. Lär barnet vara försiktig med personlig information
4. Uppmuntra till en bra samtalston
5. Var uppmärksam på om barnet utsätts för mobbning
6. Lär barnet att vissa handlingar är olagliga
7. Tänk på att barnet kan köpa mer än samtal med mobilen
8. Minska risken för obehörig användning vid stöld av mobilen
9. Lägg in ICE i adressboken - om barnet skulle råka illa ut

Borde en community vara stängd?

2007-02-05T00:55:00.000-08:00

Jo, det som jag funderar på är om en community ska vara stängd för alla förutom medlemmarna?
Som det är nu så är det ju i princip så, men man kan ju länka till någons presentation.

Fick ett mail i veckan om att det är folk som då tex lägger upp en falsk sida om nån, skriver en massa skit i presentationen, toppar det hela med en ful och/eller kränkande bild på personen i fråga.
Sedan så tar man länken dit och skickar den.
Vem som helst kan klicka på länken och se personen.
Men kan ju inte skriva inlägg eller kommentera om man inte är inloggad, men åndä.
Och jag vet inte om detta ens är ett problem.
Eftersom det ibland går så fort i nätvärlden så kan en grej vara ett GIGANTISKT problem på ett ställe, men åk en timme åt valfritt håll så är det ingen som hört talas om det.

En sak som slår mig ofta när jag pratar för folk är att det alltid är någon som vill dissutera otäcka och hemska hemsidor. Där man kan se bilkrascher, döda människor osv.
Det finns otaliga sådana sidor och jag har varken lust eller ork att kolla upp dom. Det är nog med arbete att hålla sig uppdaterad på de största communityna. Skulle vilja ha två anställda som bara kan sitta och surfa runt åt mig och printa ut det viktigaste.

Det har startat en nytt community som heter mot mobbning, det är väldigt i sin linda som det verkar, men kanske kan bli bra.
Kanske ett komplement till helgon för de som inte kan känna igen sig i det mörka och svarta, men som ändå kanske känner sig lite i utkanten.
Hoppas det blir bra, och att de kan hålla styr på det, annars kan det ju vara upplagt för att spåra ur.

Förresten nån som har koll på hur det går för squill?

Att beslagta mobiltelefoner i skolan

2007-01-22T04:06:00.000-08:00

Nya regler nu igen.
Denna gång handlar det om att lärare ska kunna beslagta föremål som stör lektionen.
Till exempel en mobiltelefon.
Vad tycker man nu om det här?

Ja, faktum är att jag tycker tanken bakom det är bra. Eftersom mobilen snart inte längre bara är en mobil, utan nu även kamera, dagbok, musikspelare och då en lagringsenhet för bilder och filmer.
En sak som är på uppgång är att ha sin bluetooth på och sen så kan vem som helst skicka saker till en i skolan. Personen som skickar kan sitta i ditt klassrum i det bredvid eller kanske vara i korridoren eller i uppehållsrummet en trappa ner.

Mobilen tar en större plats i undgomars(och en del vuxnas liv), många stänger inte ens av den när m an ska sova. Man är nåbar jämt och överallt och jag kan verkligen tänka mig att det är störande i klassrummen när mobiler ringer, piper och surrar i fickorna och på bänkarna hela tiden. Både för läraren, klasskamraterna och framför allt för den som har mobilen. Hur man än vrider och vänder och vänder det så måste det väl ändå ta av koncentrationen om man hela tiden måste kolla sms, bedömma det, svara osv.

Men allra helst så skulle jag ju vilja att eleverna själva väljer att inte ha mobilerna påslagna under lektionen, då skulle inte denna nya regel/lag/förordning behövas.

Men den kanske är bra som ett steg på vägen till självransakan.

En annan aspekt på det hela är ju just vad som kan finnas i mobilerna, de traditionella "fusklapparna" är väl på utdöende, det kan finnas kränkande bilder som man vill visa sina klasskamrater, eller kanske då skicka till alla som har sin blåtand påslagen.
Som tur är(?) tar blåtanden mycket batterikraft i anspråk, så man kan inte ha den på så länge i taget.
Men ibland behövs det inte så lång tid för att skicka iväg en bild.

Idag är det måndag, snön har kommit.
Äntligen.
Få se nu hur lång tid det tar tills det blir slask av det hela.

Hur flyttar man en mobbare?(idag handlar det inte så mycket om nätet)

2007-01-17T00:18:00.000-08:00

Det finns ju olika förslag nu som poppar upp som svampar en fin höstdag.
Om det är seriösa förslag eller bara populistiska utspel låter jag vara osagt.

De två som jag tänker mest på är;
1. Flytta på mobbarna.
2. Skriftliga omdömen om hur man sköter sig. Enklare sagt: ordningsbetyg.

1.
Hur flyttar man en mobbare? En del svarar på den frågan med att bara säga rakt ut att de elaka barnen ska flyttas, vi måste till varje pris skydda den som är utsatt.
Ja, det håller jag fullt ut med om.
Men hur ska man bestämma vem som är mobbaren? Det är faltiskt svårare än man kan tro. Det är ju inte helt ovanligt att den som syns mest i mobbnings situationen kanske inte är den som är "hjärnan" bakom det. Utan kanske den som lättast faller för grupptrycket från sina kompisar. Vem ska man flytta på då?
Det kan vara så att det är en hel klass som i det tysta fryser ut en elev. Det är liksom praxis i den klassen att ingen sitter med den eleven, ingen väljer den eleven, ingen pratar med den eleven.
Vem ska man flytta på då?
En elev utsätter andra elever för kränkningar för att man inte lärt sig hur man ska vara mot andra, det enda man har lärt sig är attom jag skriker mest så syns jag mest. OM jag slår hårdast så blir jag tuffast, om jag är elakast så är det ingen som vågar vara elak mot mig.
Vad tjänar vi på att flytta en sådan elev?
Säger vi inte bara väldigt tydligt till denne att du är fel! Du är dum! Du ska bort!
Vilken skola ska då denna elev gå i?
Kan en skola säga nej till att ta emot "stökiga" elever? Ska vi sätta alla jobbiga elever i samma skola? Kanske köpa nåt förfallet ruckel för dessa behöver man ju inte satsa några pengar på?
Går vi den vägen lite till så tror jag att vi hamnar på ett väldigt konstigt ställe. Då hamnar vi ännu mer i ett bedömmar samhälle.
Men det verkar som en del är väldigt ivriga att komma dit.
Ska man även flytta lärare som mobbar?
Skulle någon gå med på att samma princip användes på sin arbetsplats. Flytta de som är jobbiga till ett annat kontor? Skulle man på allvar tro att det funkade?
Nu tycker en del att jag inte alls tänker på den utsatte, jo det gör jag. Man måste alltid skydda den som är utsatt. ALLTID!
men att skydda handlar ju oxå om att stoppa den pågående situationen.
Och för att göra det så tror jag inte på att flytta folk fram och tillbaka, satsa istället mer pengar på att utbilda lärare i förebyggande verksamhet. Då behöver vi inte flytta elever.
Det är många lärare som tex bara bryr sig om "sin klass". Inte går in och stoppar bråk på rasten om det inte är elever fron"min klass" som är där.
Jo, det är så. Även om man hoppas att det inte ska vara så.
Och det, mina vänner, kan vara en lika stor del i att det är mobbning på skolan som allt annat.

2.
Ordningsbetyg.
Stockholm ska nu slänga sig in i den djungel och införa detta från förskolan. Nej ni läste inte fel FÖRSKOLAN.
Vi pratar alltså om barn på 5-6 år. De ska nu få på papper om hur man beter sig.
Lotta Edholm blev intervjuad så det glödde i mikrofonen både i teve och på radio.
Hon sa bland annat att det är bra för ett barn och deras föräldrar att få veta hur man sköter sig i skolan. Ja, det är bra. Men om skolan nu ska satsa mer på att uppmärksamma de som inte sköter sig.
Får man extra resurser eller kunskap i hur man då kan hjälpa dessa elever till att stoppa sitt beteende? Nej.
Får man kunskap i hur man kan hjälpa föräldrar att inte bli förskräkta när de får på papper att deras 6 åring sköter sig illa? Nej.
Sen säger Lotta edholm även en annan spännande sak. Hon får frågan om de har frågat eleverna va de tycker. Då säger hon:
"Nej, det har vi ju självklart inte gjort/../"
Intressant inställning tycker jag:-/

Jag tycker att det är jättebra att den nya majoriteten i stadshuset, sthlm och i riksdagen tar tag i frågorna, att de vill att skolan ska bli en plats där alla kan vara. Där ingen behöver vara rädd, där ingen ska gå till skolan och ha ont i magen.
Men jag tycker även att man ska göra det i rätt ordning.
Om nu möjligheten att flytta bråkiga elever ska ses som en sista utväg. Är det då inte konstigt att regeringen vill skynda fram det förslaget och lägga det redan under detta år, när den stora skolluntan ska komma 2008?
Är inte det lite som att bygga taket först?

Och som avslutning vill jag citera en elev(ja, det kan faktiskt vara bra att prata med dom oxå ibland)
"Men liksom, om de skulle flytta på mig...för att jag är mobbare.....ska de stänga av mitt internet då? Det spelar ju ingen roll längre, det är ju bara dumt, jag skulle bli skitförbannad och känna mig CP om de flyttde bort mig. Nä, vafan, det är väl bättre att se till så jag slutar att mobba...."

Vi kan se det lite så här:
Det finns en bomb utplacerad på skolan.
Den tickar nedåt. Om x antal timmar kommer den explodera.
Vi hittar bomben, men vi stänger inte av den, vi flyttar den bara till en annan byggnad.
På det sättet slipper vi explosionen, men vi förhindrar den inte.

Så tycker jag man kan se på det med att flytta mobbare.

Tillbaka på fältet

2007-01-08T02:09:00.000-08:00

Efter en lång och väldigt behövlig julledighet är jag idag tillbaka.

Och det är inte bara jag som är tillbaka. Idag så kommer alla barnen tillbaka till skolan med allt som det innebär.
För många är det en rolig händelse, man får träffa sin kompisar igen. För andra är det hell.
Nu är man tillbaka i pressen igen liksom.

Vad har hänt medan jag var borta?
Vem har sagt var och hur många ggr har de andra pratat om mig och vem va egentligen på den där festen på nyårsafton?

Det är ju ett nytt år oxå.
Detta kommer bli ett jäkligt spännande nytt år känner jag på mig.

Känns som att frågan om ungas vanor på nätet kommer att bli mer aktuell eftersom det var många som var ute och pratade om det förra året.

Kommer själv att försöka dra ner på föreläsningarna för att kunna ha tid att jobba med det här sjukt spännande projektet som jag inte kan tala om ännu.
Men det kommer i slutet av februari början av mars att låta höra från sig.
Ska försöka att bara föreläsa en dag i veckan, jag vet att det inte kommer att hålla, men man kan ju önskatänka lite grann.

Idag är en dag att rensa mailboxen, att ta upp alla lösa trådar som jag lät ligga på mitt skrivbord i december.

Nästa gång du är i skola, slå på bluetooth i Mobilen och se hur många du hittar. Det är ganska många, samma på tunnelbanan/bussen.

Hoppas detta blir ett bra år.

Myspace är störst

2006-12-15T01:36:00.000-08:00

Läste i tidningen imorse att Myspace nu är den största siten. Inte med unika besökare, men ändå.
Undersökningen är dock väldigt USA-orienterad, men ger väl en fingervisning om hur det ligger till även här.
Det var 2 saker som jag tyckte var lite anmärkningsvärda, eller inte anmärkningsvärda, men ändå.

1) Att över hälften av besökarna på Myspace var 35 år eller äldre. Jag skulle även tycka att det vore spännande att veta när på dygnet som det är mest trafik. (Det kanske är så att 35+ sitter och surfar på jobbet......)
2)Att Myspace tar väldigt mycket folk från andra minder communityn. Jag har ett tag nu hört folk som säger att framtiden inom communitys är mindre och lokala mötesplatser. Tydligen inte. Det lockar fortfarande mer att kunna prata och visa upp sig för folk som inte bor i samma stad.

Jag har ju självklart en myspace sida. Och en sak som jag har tänkt mycket på där är ju att du inte kan kommunicera med vem som helst.
Du kan ju inte lämna meddelanden hur som helst till människor du inte är vänner med.
Ifall det är mycket bra, bra eller inte så bra har jag inte kommit framtill än.

Märker i mailboxen att det är många högskolor som arbetar mycket med ämnet E-mobbning. Spännande att se vad dom kommer fram till.

Trevlig helg.

Deckargåtan.

2006-12-08T01:50:00.000-08:00

Vi vuxna har en tendens att vi alltid vill veta vems fel det är.
Vem ska vi ställa i skamvrån.
Vem ska vi nypa i örat.

Ibland är det lätt att se vems fel det är. Ibland är det betydligt svårare.
Då kan hela den grejen, att vilja veta vems fel det är fördunkla perspektivet.
För man ser inte problemen. Och ibland kanske det till och med är så att man inte kan veta vems fel det är. Utan det enda man kan göra är att försöka ge stöd till den utsatte och kanske även utsättaren.

Till dagens deckargåta då.
Vems fel är det i följande historia..om det nu finns någon........Ge gärna kommentarer, vad ska man göra? Låt oss diskutera om någon är intresserad.

Erik tar en bild på Jonas med sin mobil.
Inget konstigt med det. Om det nu inte vore så att båda befinner sig i skolans omklädningsrum och att jonas inte har några kläder på sig.
Erik skrattar högt när han tagit bilden. Det är först då som Jonas märker att han är med på kort.
"Men lägg av". säger jonas surt och forstätter att ta på sig kläderna.
"Snygg du är." Hånar Erik tillbaka. "Den här bilden skulle ge dig sjukt många tior på hetast."
Erik står och fipplar lite med mobilen i omklädningsrummet. Duscharna står på och det är som imma i luften.
Det är första lektionen på dagen. Klass 8e har nu 15 minuter på sig att ta på sig kläderna och gå till huvudbyggnaden, hämta sina böcker och hitta rätt klassrum.
Nästa lektion är historia.

På lunchen så sitter hela gänget i korridoren. Erik säger att han har en snygg bild på mobilen och undrar om det är någon som vill se.
Jonas säger högt emot och brottar ner Erik.
Erik förklarar då att han inte ska visa bilden, att det vore ju taskigt.
"Men radera den då!" säger Jonas.
"Jag ska."Lovar Erik.

Han ska precis radera bilden när det ringer.
Det är brorsan, han undrar va de ska köpa för nåt till morsan i födelsedagspresent.
Sen är det lektion, sen är det rast och då måste han ju spana in Rebecca i 9:an som har rast samtidigt, sen är det ju dubbeltimme och sen ska han hem och sen ska han till träningen och sen, efter allt det, sitter han framför datorn.

Loggar in på MSN, kopplar in telefonen till datorn för att ladda in lite ny musik.
Datorn känner av att det finns nya bilder i mobilen.
5 nya bilder är tagna idag.
Vill du spara dom? frågar programmet.
Erik kollar igenom bilderna och ser den på Jonas. Han skrattar lite för sig själv.
Han vill inte spara den. Han ska radera den.
"Har det hänt nåt kul i skolan idag." Undrar Matte, som är hemma och är sjuk, på MSN.
Ja, det har det ju. Tänker Erik.
Det här är ju en ganska rolig bild.
"Ja, ha ha. Kolla in det här!" skickar han, tillsammans med bilden.
"He he he. Grymt." svarar Matte.
De pratar lite till, Erik loggar sen ur. Raderar de nya bilderna på mobilen. HAn behöver ju ingen nakenbild på jonas.
Nu finns inte den bilden vare sig i hans mobil eller i hans dator.

I slutet av veckan börjar det gå ett rykte........om en bild......på Jonas.
Folk fnissar lite i korridoren, tittar extra i matsalen och i slutet av veckan har fnissarna och blickarna följt med ända in i klassrummet.
Erik fattar inte vad som hänt. Vilken bild snackar de om? Han kommer knappt ihåg att han tog en sådan bild i början av veckan. Den bilden finns ju inte längre.
Jonas tar tag i Erik på 14:15 rasten på fredagen. Han är skitsur!

"Va fan har du gjort? Är du helt jävla CP? Fattar du att alla har sett den där jävla bilden! JAg hatar dig! Hur fan ska jag kunna gå kvar här?"

Jonas börjar gråta och springer ut från skolan och hem.
Slänger sig på sängen. Det är en blandning av panik och skam. Och hat. Och rädsla.
Han vill döda Erik. Han vill aldrig mer gå till skolan. Han kanske ska gå hem till Erik och skära sönder däcken på moppen. Eller kasta en molotovcocktail genom fönstret. Så hela jävla huset har brunnit upp när han kommer hem. Jävla jävla Erik. hela dagen ligger han på sängen och gråter och hatar om vartannat. Han kan inte gå tillbaka till skolan.
Hans föräldrar kommer hem på kvällen.
De frågar om det hänt nåt, men Jonas svarar inte. Eller han svarar men han säger inte vad det är.

På måndagen i skolan så är det verkligen så att alla har sett bilden. Jonas har till slut berättat för sina föräldrar. De har ringt till skolan och till Eriks föräldrar och varit arga.
Skolan agerar och tar in Erik till allvarligt samtal. De hotar med polisen.
Erik fattar fortfarande inte vad som hänt. Hur kunde den bilden komma ut..............
Matte kommer tillbaka till skolan på onsdagen.
Erik går fram till honom.
"Va fan, skickade du vidare den där bilden på Jonas?"
"Såklart jag gjorde. Den var ju skitkul!" Svarar Matte och klappar Erik på axeln och går vidare.

Matte skickade bilden till en kompis i parallellklassen, som skickade den till 12 stycken i sin klass. Varav 5 av dom hade kompisar i de andra 8:orna, ungefär en tredjedel av dom hade kompisar i både 9:an och i 7:an. Det var ju en rolig bild, så klart man ska skicka den vidare.
Och det gjorde dom.

Så till frågan.
Vems fel är detta?
Hur gör man i en sådan situation?
Är det Eriks fel, Mattes fel, Jonas fel som inte såg till att Erik verkligen raderade bilden?
Är det kompisen i parallellklassens fel om skickade bilden vidare, eller de som fick den i 3:e ledet och skickade vidare ännu en gång?

Svårt eller?

Intensiva veckor och tankar om kommunikation

2006-11-16T04:49:00.000-08:00

Nu har jag mer eller mindre varit på resande fot i tre veckor.
Man blir lite sliten och lite snurrig och ibland både dagvill och desorienterad.
Men det väger upp med spännande möten och spännande projekt och engagerade människor.

Träffade på en dramalärare som hade tagit in MSN i deras gestaltande verksamhet.
Både för att spegla barnens vardag, men oxå för att belysa skillnaden mellan talspråket och internet/MSN språket.

MSN språket innehåller ju ofta mängder med förkortningar och en massa smileys som ska göra det lättare för mottagaren att förstå huruvida jag är ironisk eller inte.

Hon hade helt enkelt frågat ett par av sina elever(tror att det var elever på en annan skola) om de kunde tänka sig att spara all sin msn konversation, skriva ut den och ge den till henne.
Hon fick papper efter papper med denna märkliga form av kommunikation. Skriv ut ett par av era MSN-konversationer så märker ni att det ser inte klokt ut(Därmed absolut inte sagt att det är en dålig eller mindre värd form av kommunikation).

Hon avpersonifierade konversationerna och valde ut stycken som eleverna i hennes dramagrupp fick dramatisera.
Och då kom de intressanta frågorna:
-Hur gestaltar man en smiley..eller vilka ord kan man änvända istället.
-Vad gör man av alla förkortningar?
-Hur gör man med alla animationer.....ska man gestalta dem eller säga dem.

Det intressanta var att klassen började själva tänka över hur man pratade med varandra på MSN på ett annat sätt än de gjot tidigare.

Jag är just nu mycket inne på att kolla på olika former av kommunikation, hur, var och varför.

Det är nog där man kan mötas, vuxna och barn/ungdomar i hur man kommunicerar.
Då kan man släppa hela teknikbiten en sekund.
Då kanske fler vuxna vågar vara med i debatten, för de inte känner sig hotade av att få på pälsen av en tonnis om hur man använder sig av en dator.

En del har ju svårt med det där.
Prestigen är viktig.
Jag är vuxen.
Jag vet bäst.

Oftast ja, men långt ifrån alltid.

Killperspektiv

2006-11-02T05:25:00.000-08:00

I föregående inlägg så var det nästan ett uteslutande tjej/flickperspektiv.

Men när man talar om dessa sakerna i skolan(eller varför inte i hemmet) så är det ju viktigt att man talar med killarna oxå.

För vad är det som krävs av killar.
Vad är killarnas förhållande till kärlek.
Blir man pressad av kompisar, av andra filmer, bilder på nätet om vad och hur man ska göra tillsammans med den man är ihop med.

Är det så att man tänker att det är så.
Det ska vara så.

Man ska ta bilder på varandra när man hånglar, har sex eller annat.
Gör alla så, då måste ju jag oxå göra det.

Är jag tillsammans för min egen skull eller för någon annans skull.
Killar har ibland minst en lika stor press på sig som tjejjerna har. Man ska vara den alltid presterande mannen. Som är starkast och som alltid vill ha sex och se på tejjer med stora bröst som är med i en wet t-shirt tävling. Man ska vilja tävla, och helst vinna. Man ska supa mest och bäst och hångla med alla som man kommer åt och så många som möjligt och då gärna fånga det hela på bild.
Någonstans måste vi nyansera det hela.

Men vad har då allt detta med e-mobbning att göra, med utsatthet på nätet att göra, med trakasserier och bilder som försvinner ut i cyberspace och kommer tillbaka i spam-mail.

När man monterar ner det socialaskyddsnätet för ungdomare så får man en effekt.
När man stängde alla fritidgårdarna på 90talet så ökade skadegörelsen och misshandeln med unga inblandade.
Ingen blev särskilt förvånad, förutom politikerna, som istället för att ge ungdomar en meningsfull fritid satsade pengar på fler poliser.
När man monterar ner tex sexualkunskapen i skolan så letar ungdomarna efter upplysning på andra ställen. Och det är kanske inte alltid att dessa ställen är så sunda.
När man tar bort ämnen som livskunskap och andra sk "mjuka ämnen" från högstadiet och gymnasiet så hittar man andra vägar att lära sig hur man ska vara mot varandra.
Tex TV och internet.
Allt på TV och internet är givetvis inte dåligt, men om ingen har lärt en att tolka och värdera informationen man ser så kanske resultatet inte alltid blir så bra.
Om jag hela tiden blir matad med människor som runt omkring mig beter sig på ett speciellt sätt, så kommer jag kanske att vilja vara som de, göra som de och tro att det som dom gör är det rätta sättet att göra saker.

Internet är inget dåligt ställe.
Tvärtom.

Behöver man tala mer om kärlek?

2006-10-31T00:55:00.000-08:00

Idag fortsätter expressen sin något onyanserade artikelserie om flickor som hamnar på nätet utan sin vilja.
Onyanserat därför att de i sann kvällstidningsanda vräker på allt va det har med ord som PORRSTJÄRNOR på löpsedeln.
Känns lite sådär om man frågar mig.

Men om vi borstar bort lite grann av den svulstiga kvällstidningsjournalistiken så finner något där bakom.
Något som man kanske inte pratar lika mycket om.
Något som man kanske är rädd att prata om för då blir man ju helt plötsligt vuxen.
Då talar man inte längre ungdomarnas språk.
Det jag menar är när pojkvännerna tar kort och sedan lägger ut på nätet när det är slut.

Jo, det pratar man om. Att det händer, men inte lika mycet som man varnar för fula gubbar och att lägga ut visamyckethud-bilder på snyggast.se.

Men det som slog mig på väg till jobbet idag är att behöver vi tala om kärlek mer?
Vad kärlek är.
Hur det känns när man är kär, vad det är att vara i ett förhållande?
Vad är det som krävs av en 14 tjej som är tok-kär i sin pojkvän och som på allvar tror att de kommer vara tillsammans resten av livet?
Är det någon som pratar om det?
Är det någon som faktiskt presenterar ideén för henne att de med största sannolikhet inte kommer vara tillsammans hela livet. Att de kanske till och med inte ens kommer att umgås om låt säga 3 år.
Nu kanske jag är cynisk. Jag vet, men faktum är att vi pratar inte om de här sakerna.

Därför kanske det känns självklart för tjejerna att ställa upp på lite nakenbilder när killen frågar.
Man vill ju vara snäll, ja men då kan ju han alltid titta på mig och längta efter mig och då kommer han inte blir kär i någon annan, och eftersom han aldrig kommer att bli kär i någon annan så behöver jag inte oroa mig för att bilderna ska hamna på nätet. Det skulle ju aldrig han göra mot mig.

När man är i ett förhållande så ska man ALDRIG känna tvång.
Man ska aldrig acceptera att bli pressad in i något som man inte vill.
Ett förhållande baseras på att man respekterar varandra, att man lyssnar till vad den andra vill och inte bara kräver att hon/han ska göra som jag vill.

Så med risk för att verka tråkig säger jag:
Är du under 20 så är sannolikheten stor för att det förhållande du har inte kommer att hålla så många år till.
Gör bara sånt du själv vill.

Kärleken avgörs inte på om du ställer dig framför kameran eller inte. Och om det gör det så är det inte kärlek.
Då är det tvång.

Är jag ute och cyklar?

Mobilstress-Ett experiment

2006-10-30T01:52:00.000-08:00

Aftonbladet skriver idag om mobilstress.
Att man helt enkelt kan bli psykiskt sjuk av för mycket mobilanvändande.
Kanske en överdrift, vad vet jag. Men vad jag däremor vet är att (framförallt)ungdomar nästan blir tvingade att vara nåbara hela tiden.
Jag undrar ibland vad det är som gör att att många är uppkoplade på något sätt nästan dygnet runt.

Behöver man det?
Måste jag vara nåbar?

Min syster sover med mobilen påslagen på nattygsbordet bredvid sin säng.
Jag har en kompis som oxå gör det och blir irriterad när hon blir väckt av folk som ringer eller smsar mitt i natten.
Men stäng av mobilen då, säger jag.
Då bara tittar de oförstående på mig.
Både min syster(16 år) och min kompis (28år).
Det kan man ju inte göra. Hur ska jag då veta om någon vill mig något?

Jag stängde förra helgen av min telefon(jag är en sån som bara har en mobil, ingen fast telefoni) en hel dag.
Jag stängde ner internet, och bara var för mig själv.
Man kan se det som ett litet experiment.

Jag blev enormt stressad efter ett par timmar måste jag erkänna.

Tänk om jag hade fått ett sms? Tänk om någon hade postat ett sjukt intressant inlägg på min sida? Tänk om någon villa prata med mig på msn, kanske var en rolig fest som de ville bjuda mig på! Världen kanske går under där ute och här sitter jag och är onåbar!!
Jag vankade av och an i lägenheten och försökte pressa tillbaka paniken som sakta kröp upp längts min rygg.
Det kanske har hänt mina vänner något? Och nu försöker de desperat att få tag i mig! Hon den där tjejjen som fick mitt nummer förra helgen kanske ringer mig och vill ses nu? Min bror kanske försöker skicka mig den där skivan på msn, hur går det med mina bevakningar nu? Det kommer ju bli världens jobb att ta igen allt?

Alla de känslorna och tankarna och den stora vanmakten bara slängde sig över mig. Det var någonstans där som jag ännu mer förstod vilken press många av våra ungdomar lever under.
Jag menar jag är ändå 29 år, har vänner som inte snackar skit om mig, jag vet att de kommer vara mina vänner även om jag inte hör av mig på ett par dagar.
Jag behöver egentligen inte hänga med i snacket om vad som händer och vilka som gör/gjort vad, var och hur.
Jag hade allting avstängt i nästan 7 timmar.
Med darrande händer slog jag sedan igång min mobil och väntade mig en storm av helt sjukt intressanta sms.
Det kom ett, från tele2, som upplyste mig om att min ringupp signal går ut om 5 dagar, och att jag måste sms till ett nummer om jag vill behålla den.
Självklart gjorde jag det.

Annars var det nog inte så mycket mer.
Jo, min bror var lite irriterad, för att han hade faktiskt försökt att skicka den där skivan, men jag var ju inte online.
"Va fan har du gjort!!" Var hans första kommentar när jag loggade in.

Den där tjejjen har fortfarande inte hört av sig.
Tänk om hon försökte ringa när jag hade den avstängd och sen inte provat igen..............Nä, tror inte det.

Anonyma sms(igen)

2006-10-17T01:49:00.000-07:00

Idag skriver DN en artikel om mobbning via anonyma sms.
Om man tänker på vart ligger ansvaret i sådan här fråga........
En del företag skyller ju alltid ifrån sig vad det än gäller.
Två exempel:
-Det är föräldrarna som ska bestämma om sina barn ska titta på fylle och förnedrinssåpa(läs big brother) anser Kanal 5. Sen att de sände det i repris 200 gånger om dagen har INGET med saken att göra.

-Det är försäljningsställenas ansvar var och hur de placerar våra tidningar, sa en anställd på Slitz för ett tag sedan på frågan om deras tidningar kan öka sexualiseringen i samhället, samt ev bidra till att unga flickor mår sämre och blir mer pressade av ett ouppnåerligt skönhetsideal. Sen att de alltid har bystiga halvnakna tokretuscherade tjejer på omslaget har INGET med saken att göra.

Men vems är ansvaret för att det skickas anonyma sms med hot, kränkningar och förnedrande texter?
Är det operatörernas fel, för att de överhuvudtaget ger människor den möjligheten?
Är det den som skickar det, som naturligtvis "borde veta bättre"?
Eller är det samhällets fel, som inte kan skapa en solidaritet och medkänsla för sin kamrater?

Jens Pettersson, chef för mobilmarknadsföring på tele2/comviq, säger i artikeln:
"- Vi ser ingen nytta med att plocka bort identiteten, jag tror att det snarare används till mobbning och rena hot än till att skoja med kompisar."

En väl genomtänkt förklaring. För det är väl det som det handlar om.
Vad är nyttan av den tjänsten?

3:s presschef Erik Hörnfeldt säger efter att de tagit beslut om att ta bort tjänsten:
"- Den fyller helt enkelt inte någon funktion märker vi efter att ha pratat internt. Det verkar inte som att tjänsten efterfrågas utan mest kan ställa till ofog."

Ibland så KAN man faktiskt påverka!
Det hela började med en debattartikel från friends och Byrån mot diskriminering som ingen ville publicera, då valde istället DN att göra en artikel om det, och snart kanske anonyma sms är ett minne blott.

Sen sätter ju 16åriga Jessica fingret på en viktig sak i sammanhanget, när man pratar om sms alltså:
"- När man skickar ett sms vill man ju att personen kan svara på det och veta vem det är från."

Uppkopplad på tåg/Medelålders män på Snyggast.se

2006-10-11T06:50:00.000-07:00

Sitter på tåget till sthlm från Växjö.
Självklart uppkopplad.

Igår var jag i Ronneby och föreläste om E-mobbning för människor i skolan.
När vi pratade om saknaden av vuxna på nätet, så kom en deltagare(Micke) tillika pappa med förslaget att han nog skulle gå hem och lägga upp sig själv på Snyggast. Bara för att visa att arenan är öppen för alla.
Det är inte bara tonåriga tjejjer med brösten under hakan som har rätt att vara där.

Och döm om min förvåning när jag dagen efter får höra att han faktiskt gjort det.

Ryktet sa att även Jan Svärdhagen gjort det.
Micke fick min tia, det ska även du få Jan.
Snart ska även min nuna pryda snyggast.

Det är ett viktigt statement att göra detta.
Vi i den vuxna delen ska inte lämna dem ifred.
Snyggast alltså.

Annars är allt som vanligt.
Mycket resande, mycket pratande.
Bra dísskussioner, gripande historier som gör att jag kommer resa ännu mer, prata ännu högre och skriva ännu mer.

Ibland känns det dock som att man blir nån fomr av teknisk konsult, som när jag idag fick i detalj förklara hur man kan bild-googla sig själv.
Jag blir ibland lite förskrämd av hur lite en del vuxna kan om datorer och internet.
"Det är så krångligt" är ett vanligt svepskäl att ta till för att inte lära sig.

Men ärligt talat, ALLA stora communitys och chatt verktyg(tex lunarstorm, MSN) är ju super enkla. Det är ju hela idéen med dem.
De vill ju att så många som möjligt ska vara där och använda det. DÅ kan det inte vara svårt och/eller särskilt komplicerat.
Jag vet inte vad ni tror, men jag tror att Världsherravälde står ganska högt på Microsofts agenda. OM man hårddrar det lite.

Ur mailboxen:
"Varje dag när jag kommer hem från skolan får jag ett sms från en tjej i min klass. Där skriver hon allt som hon tycker jag gjorde fel i skolan under dagen. I skolan är varken hon eller andra taskiga mot mig. Men de där sms:en börjar få mig att tveka. Att tänka tusen gånger innan jag gör nåt. Det är sjukt jobbigt för jag känner hur jag typ börjar bli mobbad. Hur jag inte vågar vara med dom för att om jag gör fel så ser hon det./../ Vad ska jag göra?"

Ja, vad ska hon göra.
Det ledsamma här är ju att det digitala skapar ett sätt att vara i skolan.
Ibland vill man gråta lite.
Bara lite.

Är anonyma SMS ett problem?

2006-10-09T05:35:00.000-07:00

De flesta teleoperatörer, förutom comviq faktiskt, har en väldigt lätttiljänglig tjänst som går ut på att du kan dölja avsändaren när du skickar sms och ringer.

Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på den tjänsten förräns förra veckan, då friends öppnade ett nytt kontor i Umeå och hade i sin marknadsförinag att det skickades ut sms till skolledare och press med texten:(ungefär) "Din jävla tjockis, kommer du till skolan så får du stryk".
Avsändaren var kort och gott bara Friends.

Inget nummer, ingenting.

Även fast jag visste att det var ett marknadsföringstrick så blev jag tagen och berörd.
Då tänkte jag just på det där med att dölja sin avsändare.
Varför har man den tjänsten.
Jag vet att en av sveriges diskrimineringsbyråer just nu håller på att kräva tydliga och raka svar från operatörer som tillhandahåller tjänsten.
Varför har ni den, är frågan. Men vad jag hört så dröjer svaren.

Jag tycker att man ska ta bort den tjänsten. Alternativt göra den till ett tillval som man måste betala för.
Jag satt nu precis och lekte med min nya mobil, med Telia abonemang, och jag kunde väldigt enkelt skicka iväg ett anonymt sms som fullständigt skrämde skiten ur min gode vän.
Inte snällt, men det var i undersökande syfte.

Ett av svaren från operatörerna var att företag som skickar ut mass-sms måste kunna dölja sina nummer.
Men jag menar, de skickar väl via servrar, det är nog ingen som sitter och skickar kommersiella mass-sms från sin privata telefon. Eller?

En annan skrämmande sak i den nya friauppgifterpåinternte hysterin är följande siter:
www.upplysning.se och www.inkomst.se
där man mycket enkelt kan ta reda på vad folk tjänar bla.

Lite som www.birthday.se siten, ni vet de som förut inte tog bort folk med skyddad adress.

Det är ju alltid en balansgång det där.
Den fria informationen vs Den personliga integriteten.

Siffrorna ökar

2006-09-26T08:17:00.000-07:00

Idag publicerar Gp en artikel om E-mobbning.
Där skriver de att 35% av de unga internet användarna uppger att de blivit uttsatta för mobbning på nätet
Att ställa de siffrorna mot Stiftelsen Friends undersökning som får siffran 10% som uppger att de OFTA blir uttsatta.
Jag vet inte hur man ska tolka någon av de siffrorna, eller vilken fråga som Gp har ställt.
Begreppet mobbning har ju en tendens att bli snedtolkat åt det ena eller andra hållet.
Ofta att använda ordet mobbning brukar vara att sätta käppar i hjulet för sig själv.
För vem vill erkänna att man är mobbad.
Eller hur många svara på skämt, för att ordet mobbning(eller mobbad) är något som man slänger sig med till höger och vänster.
Jag träffade min syster(16år) för några dagar sedan. Hon sa att hon "inte kände sig bekväm i hennes byxor."
"Vaddå då", frågade jag.
"Mäh, ser du inte? de här byxorna är ju helt jävla mobbade. Midjan är ju för låg. Jag ser ut som ett offer i de här."

Jag blir ingen moralpredikare då och ska tala henne tillrätta.
Jag bara lyssnade.
Och det var ju inte första gången jag hört liknande uttryck.
Ordet är inte så värdeladdat längre helt enkelt.

Ord tappar sitt värde och sin laddning och man kan undra hur det kommer sig.

Jag tror, om vi går tillbaka till undersökningen, att 35% är en alldeles för stor siffra.
Jag tror att det nog mer överensstämmer med siffrorna från skolans värld. Ca 10%.
När vi pratar mobbning alltså.(mobbning är när man uttsätter en eller flera för negativa handlingar upprepade gånger under en viss tid)
Men om vi pratar kränkningar, så är nog siffran 35% i underkant.

Det är vad jag tror.
Vad tror ni?

Stallet

2006-09-22T04:28:00.000-07:00

Finns en community som heter Stallet.
Var inne och kikade lite där.
Vet inte vad jag tyckte.
Men däremot så träffade en kollega till mig två tjejjer som blivit antastade där, och när de anmälde detta så fick den ena till svar att "om hon inte gillade de som var på communityn så kanske hon inte skulle vara där så mycket"
Den andra tjejjer skulle blockera en man som var otrevlig mot henne, men hon förstod inte formuläret för blockering, och när hon skickade en fråga till admin om det så var svaret följande:
"Det är inte så värst svårt. Du kanske ska skita i det då, om du inte fattar hur man gör."

Inte så bra svar tycker jag.
De kanske har skärpt sig. Vet inte.
Men de har en massa råd och tips om hur man ska vara på nätet mot varandra.
Tyvärr har de inte läst tipsen själva verkar det som.

Det är mycket jobb nu, så ibland blir det lite längre mellan inläggen. Hoppas ni har överseende med det.

Trevlig helg!

Ny regering nya riktlinjer?

2006-09-19T03:38:00.000-07:00

Den nya högeralliansen har ju innan valet flaggat för hårdare tag i skolan.
Något som jag är tveksam till.
Folkpartiets förslag på att man ska flytta på mobbarna är ju ett spännande förslag om man ser på det ur ett E-mobbnings perspektiv.
För enligt Fp så kan man stoppa mobbningen om man flyttar mobbaren.
(Något som jag för övrigt är väldigt tveksam till, eftersom jag tror att mobbning är ett gruppbaserat problem istället för ett individproblem. )

Som jag var inne på i ett tidigare inlägg så handlar mobbning väldigt mycket om att bli sedd. Men ska man inte flytta alla de som står och tittar på då? För de är ju minst lika mycket inblandade i mobbningen som den som utför handlingen.

Men hur ska man tänka sig om personen även blir utsatt på nätet.
På vilket sätt underlättar en flytt för den personen?
Nätet finns ju överallt.

Istället för att försöka pinpointa ut VEMS fel det är, så borde man prata om VARFÖR.
Varför är det mobbning i klassen, på skolan, på nätet.
Får man svar på den frågan så behöver man inte flytta runt på elever.

Så snälla snälla högeralliansen, ta det lungt med era hårda tag mot mobbarna, låt nu skolan få fortsätta på det som de gör nu.
För det känns som att vi är på rätt kurs.
Att fler och fler förstår orsakerna bakom problemen, istället för att avfärda det hela som: "Sånt som barn gör"(citat från en lärare i Västra götaland, jag tappade hakan!) så tar man tag i det. Stärker grupper, jobbar med trygghetsprogram.

När vi börjar få det greppet i skolan, då kanske vi kan få grepp om nätmobbningen oxå.

Dagens skrämselhicka:
Snyggast har nu även en filmsektion!
Satt och kollade runt lite och har sett säkert 4-5 filmer på fulla tonåringar som ligger i gräset och visar hud.
Har människorna bakom snyggast ingen moral i kroppen?
Jag vet att man inte ska bli förfasad. Det blir jag inte heller.
JAG BLIR FÖRBANNAD.

En vän att hålla i handen? Skulle inte tro det.

2006-09-14T04:34:00.000-07:00

Har pratat med ungdomar om deras syn på kränkningar på communitys.
Att det är så vanligt att folk slentriankränker.
Att man bara glider förbi nån sida och släpper en elak kommentar.
Kan vara om intressen, kläder eller hur man designat sin sida. Eller varför inte bara en vanlig: "Du ser het ut;-) Lust med cam?"

Det är nog bara ett fåtal som inte råkat ut för detta.
Men grejen är att reaktionerna på det är små, för att inte säga obefintliga.
Antingen så tänker man att det är sånt som man får ta, eller att den personen som skrev det är dum i huvudet, ingen att bry sig om.
Eller kanske det vanligaste: Den där användaren tar säkerhetsavdelningen hand om.

Pyttsan säger jag.

Säkerhetsavdelningarna(om de finns) har ju ingen chans att ta tag i några användare om det inte är några som anmäler.
Jag tycker att man ska anmäla alla som beter sig illa på communitys.
Så att de som äger communityn kan agera.

Man kan göra en jämförelse med hur lite koll en säkerhetsavdelning har.
En community är som ett stort rum kan man säga, men utan stolar.
Man kan stå och prata med varandra, man kan skriva på stora klotterplank på väggarna, eller så kan man stå och skriva på sina personliga små platser.
Säg att det är 20.000 inloggade samtidigt.
Eller välj vilken siffra man vill, men om vi utgår från ex lunar så är ju inte det en omöjlig siffra.
Då är det alltså 20.000 som minglar runt i det där rummet.
Och hur många säkerhetsfolk har vi där samtidigt? Kanske 5?
Hur ska då dessa 5 kunna hålla koll på alla 20.000 om ingen gör de uppmärksamma på vilka det är som inte sköter sig?
Jag skulle vilja säga att det är omöjligt trots "spärrar och kvoter och testprogram".

Många användare på communitys tror ändå att det är som att hålla någon i handen när man är där. En stor vänlig kompis som tar hand om en och vill att man ska ha det bra och kommer att skydda en om någon är elak.
Visst det kanske är så ibland, men man får aldrig glömma att det är företag(iaf de stora) som vill tjäna pengar.
Nike tar inte hand om mig om jag stukar foten när jag joggar i deras skor.

Och kontentan är:
(ursäkta om det är lite blajjigt idag, men detta är viktigt)
Att det är användaren som själva bestämmer hur de vill ha det.
I slutändan måste det vara så.
Så jag säger till alla som får kommentarer som man inte tycker är ok på ett community: Anmäl till säkerhetsavdelningen.
Lita inte på att någon annan gör det.
Och om siten inte har en säkerhetsavdelning.
Var inte där.

Sen en kort sak om sexualiseringen på nätet. Gör ett experiment:
Logga in på snyggast.se´s chatt med ett namn typ: Lina 14 och ta tid på hur länge det tar innan du får ett erbjudande om att camma, eller träffas, eller msna.
Oftast från killar som är runt 15-19 år.
Är det likadant i verkligheten?
Är det så att killar tar för givet att tjejerna ska bli smickrade av sånt?
Kan någonting av den mentaliteten ligga bakom det ökade antalet våldtäkter bland minderåriga?
Men det är en lång disskussion.

Nu kanske man ska stänga av datorn och gå ut i solen idag.

Jag jobbar med att föreläsa om mobbning på nätet och i verkligheten.
Läser allt som kommer i min väg om E-mobbning.
Lyssnar, pratar, försöker förstå, skapa mig en bild.
Denna blogg är mina tankar på väg till att förstå. Om det går.
Vill oxå att denna blogg ska kunna ge fler kunskap och en annan bild av vad E-mobbning är och hur vi vuxna ska kunna hjälpa de som är utsatta.

Bullying? No way!

2006-09-13T01:30:00.000-07:00

Läser utdrag ur en avhandling som Marilyn Campbell har gjort om E-mobbning, eller som de säger på engelska: Cyberbullying.
(Kom för övrigt ihåg att när internet började utvecklas på riktigt så var Cyber ett riktigt inneord. Men det känns inte lika så hett nu.)
Hon säger en sak som jag tycker är viktig och som glöms bort när man pratar E-mobbning, och det är payoffen.
Dvs vad får mobbaren ut av det hela.
En stor del av debatten om kränkningar på nätet handlar om att folk sitter hemma i sina mörka rum och skickar ut anonyma kränkningar åt höger och vänster.
Hon säger att det inte är så. Att man inte vill vara osynlig och anonym när man kränker någon.
Man vill ha något tillbaka.
En payoff.

Och jag är beredd att hålla med henne där. För man vill ju att folk ska se det man gör.
Om man är taskig mot någon i skolan så sliter man ju inte själv in någon på toan och mobbar den där.
Nej man vill ju att folk ska se mig! Tycka om mig! Tycka att jag är cool! Vilja hänga med mig på rasten! Bli kära i mig!
det är ju DET det handlar om.
Att bli synlig.

Samma sak på nätet.
Kolla vad jag har gjort, titta vilket taskigt inlägg jag gjort, kolla vilken sida jag har gjort om den här personen, kolla på den här bilden jag tagit.

Och då hamnar vi åter nära den traditionella mobbningen.
Alla vet vem som är utsatt och vem som utsätter med man gör inget.
För att man kanske är rädd att bli utsatt själv eller att man tror att det är bättre att inte göra någonting, för huvudsaken är ju att jag inte är elak själv.

Hur man säger ifrån i det verkliga livet det vet alla(sen om man gör det är en annan sak)
Men vet man hur man kan säga ifrån på nätet?
Nätet är ju lite mer opersonligt på nåt sätt(även om många ungdomar VERKLIGEN lägger ut sin personlighet där) så att man kanske i större utsträckning inte bryr sig.
Tänker att: Det där kan någon annan ta hand om. Det är inte mitt problem.
Eller så kanske man förlitar sig alltför mycket sidornas säkerhetavdelning.
En sak som jag tänkte prata om i nästa inlägg..........

En intervju med Marilyn Campbell finns HÄR.

En bild på nätet är som en tatuering på kroppen. Snygg, men kanske svår att ta bort.

2006-09-12T05:21:00.000-07:00

Lunarstorm och skolporten gjorde en undersökning då de frågade lärare om E-mobbning.
74% svarade att de visste för lite.

SJUTTIOFYRA PROCENT!!!!
Det är en mäktig siffra det.

Men den ska oxå ställas emot att 89% tycker att de får det stöd de behöver när de ställs inför problem som rör E-mobbning.

Men det som jag tycker att spännande att oftast när skolor vill boka föreläsningar och information om E-mobbning så är det eleverna som de vill ska höra.
Visst, de behöver få höra om vad E-mobbning är och vilka effekter internets snabba spridning kan ha på rykten, skitsnack och bilder/filmer.
Men jag tycker att lärarna behöver höra det ibland ännu mer.
Eller kanske inte bara lärare utan vuxna i största allmänhet.
Istället för att läsa tidningarnas skräckpropaganda så skulle de behöva få en lite mer nyanserad och saklig bild av problemet. Tycker jag iaf.

Läste bloggen IT&ETIK idag om hetast.se, som jag skrev om igår, och kan inte annat än hålla med honom.
Storma siten killar!

(Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag inte tycker man ska prata om den.)
För det är ju stört hur många av de där tjejjerna som INTE lagt upp sina bilder där.
Och fan va jag kan bli arg på alla killar som gör det där.
Lägger ut bilderna bara för att det är lite kul, eller för att de är förbannade.
Man ska se en bild på nätet lite som en tatuering tycker jag, det går lätt och göra och kanske är coolt då. Men vill jag ha den om 5, 10, 20, 30, 40 , 50 år?

Eller så här: Skulle jag tatuera någon annan mot dens vilja?
Förmodligen inte.
Så lägg inte upp vågade/avklädda bilder på andra!

Mobilen=kamera, mp3, dator, filmkamera, röstinspelare

2006-09-11T01:31:00.000-07:00

Igår skrev aftonbladet igen om detta fenomen om att filma våldshandlingar och lägga ut på nätet.
Jag tror inte att det är så vanligt som de får det att framstå som.
Därmed inte sagt att det är ett otyg.

Men att filma och lägga ut filmer när man slår och förendrar någon är ju inte det vanligaste, det vanligaste är ju att filma sig själv eller sina kompisar när man utsätter sig själv för livsfara(jackass-trenden).
Det är väl ett mycket större problem tycker jag.

För att inte tala om alla stackars tjejjer som blir övertalade att vara med på lite oskyldiga nakenbilder som deras kära pojkvänner tar.
Sen tar förhållandet slut och bilderna hamnar på snyggast.se eller hetast.se, som för övrigt är en MYCKET värre sida än snyggast.
Men jag brukar aldrig prata om hetas.se när jag är ute och snackar, för då kanske en del i publiken går hem och loggar in där. Och det vill jag inte ligga bakom.

Men hur ska man då ställa sig till mobiler i skolan, eftersom mobilen nu inte bara är en telefon utan en mp3spelare, kamera, filmkamera, dator.
Att förbjuda mobiler i skolmiljö är ju inte s lätt längre.
Men jag tycker att man på någto sätt ska begränsa möjligheteran att fritt använda den.

Pratade häromdagen med en tjej som inte längre kunde gå till gymnastiken i skolan, för att de andra tjejjerna fotade henne i omklädningsrummet och la upp bilderna antingen på snyggast eller på PA.
Så hon går inte dit och får därmed ett IG pga hennes klasskamrater.
Lärarna förstod inte hennes problematik och kom med en vanlig vuxen kommentar när det gäller sånna saker: "Men va inte på de sidorna då"
En fullständigt idiotisk kommentar som visar att de inte har en aning om var problemet ligger. Det är ju skit samma om HON inte är på de sidorna. Vad hon vet är ju att det är en massa andra i hennes skola som är inne på sidorna och får se när hon byter om innan gymnastiken.

En sjuk sak, förresten, med snyggast.se är att man inte kan anmäla bilderna.
En annan sak jag undrar är oxå om lunar håller på att tappa greppet om sin publik?

Och problemet är.....

2006-09-08T01:20:00.000-07:00

...att när man ska definiera mobbning så ska det ske upprepade gånger.
Dan Olweus säger:
"Mobbning är när man utsätter en eller flera för negativa handlingar upprepade gånger under en längre tid"

Men om jag lägger ut en bild(mot dens vilja) av någon på nätet, så är ju själva publiceringen en engånsföreteelse. Men det kommer ju förmodligen att visas upprepade gånger. Och kommer defenitivt att finnas där under en längre tid.

Så vad är då definitionen för kränkningar på nätet.
Stiftelsen Friends säger att det är samma sak som "vanlig" mobbning. Och det låter väl rimligt tycker jag.
För ett av problemen när det gäller de vuxnas syn på det hela är ju att det blir en teknikfråga. Man räds tekniken och flyr, skyller på något annat.
Eller så hamnar man i anmälningsfällan och ska anmäla allt till höger och vänster.
Se det som relationer. Det tror jag är en sund inställning. För i grund och botten så är det väl det som det handlar om.
För jag tror ju inte att det är TEKNIKEN som gör att man är taskig mot varandra.
Det är ju relationen människor mellan som det handlar om.
Och, tror jag, att förstå att det faktiskt är riktiga människor på andra sidan skärmen.
Det är det som vi måste lära ut, istället för att måla upp internet som en helveteshåla.

HA en trevlig helg

Nu startar vi!

2006-09-07T02:23:00.000-07:00

Var på ett ganska så tråkigt seminarium idag som Microsoft ordnade.
Det hette "Vem är rastvakt på den virituella skolgården".
Inget ont om ideén och tanken. Den var bra och fin och de hade gjort en undersökning där de hade frågat skolledare om vad de anser om problemet med E-mobbning.
De spännande där var ju att många svarade att de inte hade några problem, när de i nästa fråga sa att det var ett dolt problem.
Så problemet med att ta tag i saker, att prioritera utbildningar för att lärare ska vet vad de unga gör på nätet, kanske ligger hos skolledarna.
Som inte orkar/kan/vill lära sig om problemet.

En sak som var mindre bra var att paneldebatten spårade iväg och började handla om helt andra saker och blev tillslut en ganska så teknisk debatt, förutom den moderata deltagaren som bara pratade om "forsknings baserade lösningar på mobbnings problematiken i skolan".
Visst det är viktigt! Men det var ju inte därför vi var där. Dessutom så ger jag inte mycket för de åtgräder som han pratar om.

Men åter till ämnet.
för det var det som hände, en i publiken ställde frågan, eller påståendet om att vuxna inte finns på nätet. Att de ofta backar ut. Tittar lite på avstånd, för att sen med en förfasad min säga att det är hemskt och att man inte kan förstå hur ungdomar kan hålla på med sånt där!
Då blir ju internet, där kidsen hängerm en vuxenfri zon. Att jämföras med om man bara skulle öppna en ungdomsgård på fredagkvällen, dra igång discot, sen stå och titta in och säga:
-Usch sån hemsk musik! Nu går vi.
Och sen lämna gården och låta dem hålla på där inne själva.
Kanske går det bra. Kanske spårar det ur.
Nätet har inte spårat ur. Men snart kommer glappet mellan de unga och de äldre vara för stort för att överbrygga.
Så va inte rädda, allt som står i tidningen är inte sant!
Ut på nätet med er! Farsor och morsor på Lunar- jackan hänger i garderoben.
Det är bara att byta om....